Månad: september 2015

Terapeuters relationskompetens

Posted on Updated on

Vill du kommentera inlägget? Klicka på rubriken så ser du kommentarsfältet längst ner på sidan. Välkommen!

Terapeuters relationskompetens

Björn Philips leg psykolog, leg psykoterapeut och docent i klinisk psykologi vid Linköpings universitet är denna veckans bloggare för relationella rummet.  Alla vi som träffat Björn i form av kursansvarig vid någon utbildning vid LiU e.dyl., vet att han har vana att vara ”värd” och dessutom en bra sådan. Det känns tryggt 🙂 Björn philips

Sedan länge pågår en diskussion bland psykoterapiforskare om vad som främst gör psykoterapi verksamt – den specifika metoden och teknikerna i en viss terapiform eller så kallade generella faktorer, som kvaliteten av relationen mellan patient och terapeut. På motsvarande sätt finns en diskussion om vad som har störst betydelse för terapeuters kompetens och effektivitet – skicklighet i att använda vissa psykoterapeutiska tekniker eller mer relationella förmågor. Skicklighet i utövandet av en viss terapimetod brukar man inom forskningen mäta med skalor för följsamhet (’adherence’) och kompetens. Vissa sådana ’adherence’-skalor brukar innehålla några frågor som handlar om generella terapeutfärdigheter som empati, samarbete, med mera. Det finns också andra skalor som mäter en eller flera relationsförmågor hos terapeuten, som till exempel Barret-Lennard’s Relationship Inventory från 1960-talet, som fokuserar på de faktorer som Carl Rogers betonade i den klientcentrerade terapin – empati, kongruens och positiv respekt.

Denna fråga om terapeuters effektivitet mest handlar om metodskicklighet eller relationsskicklighet har jag funderat på länge, med önskan om att forska om detta. Det som intresserar mig mest är den dynamiska aspekten av terapeuters relationskompetens. Det vill säga att bedöma och mäta den relationskompetens som terapeuten visar under en viss terapisession med en viss patient, med utgångspunkten att terapeutens insatser kan variera från patient till patient och från session till session. En lämplig forskningsstrategi är att bedöma både terapeuters manualföljsamhet och relationskompetens på samma sessioner i ett forskningsprojekt, för att analysera hur stort sambandet är med terapiutfallet för var och en av dessa faktorer. När jag letade efter lämpliga instrument för detta hittade jag dock inget som riktigt motsvarade mina önskemål. Några skalor mäter bara någon enstaka relationskompetens och andra skalor mäter terapeutskicklighet i bredare bemärkelse (det vill säga inte bara relationella förmågor). Därför har jag tillsammans Lise Bergman Nordgren och Rolf Sandell utvecklat en ny skala för terapeuters relationskompetens. Skalan är nu redo att prövas av en grupp bedömare, för att se om den går att använda till giltiga och tillförlitliga mätningar. Här följer korta beskrivningar av de sju aspekter som vi tycker ingår i begreppet relationskompetens:

1. Vänlig/omtänksam

Denna aspekt framhölls redan av Carl Rogers som viktig i psykoterapi under beteckningen ”nonpossessive warmth”. Det innebär en vänlighet och omtanke i terapeutens bemötande som inte är kvävande eller krävande. Den vänlighet en terapeut uttrycker i relation till sin patient ska röra sig inom gränserna för ett professionellt förhållningssätt. Höga skattningar ges när terapeuten tydligt visar vänlighet och omtanke. Låga skattningar ska göras när terapeuten är kylig, reserverad och distanserad eller i värsta fall har fientlig attityd gentemot patienten. Låga skattningar ges också om terapeuten visar en inadekvat och överdriven värme som snarare kan betraktas som ”possessive warmth”, det vill säga en krävande och kvävande värme.

2. Respektfull/accepterande

En annan aspekt hos terapeuten som Rogers framhöll som betydelsefull för framgångsrik psykoterapi var ”positive regard”. Det innebär att terapeuten genomgående bemöter patienten med respekt och accepterande. Låga skattningar ges när terapeuten är respektlös och oförskämd eller när terapeuten är kritisk och dömande. Låga skattningar ges också om terapeuten på ett oprofessionellt sätt är alltför respektfull och accepterande, genom att bli undfallande och inställsam gentemot patienten.

3. Genuin/kongruent/äkta

Kongruens är också ett centralt begrepp hos Rogers, med vilket menas att en person är genuin, äkta, autentisk. I terapisituationen kommer det till uttryck genom att terapeuten är avslappnad och säker i sitt agerande under terapitimmen. Terapeuten ter sig bekväm i terapisituationen och verkar kunna ”vara sig själv” även i uppgiften som terapeut, utan att behöva lägga sig till med en tillkämpad roll. Höga skattningar ges när terapeuten framstår som genuin i sitt förhållningssätt och äkta sin kommunikation. Låga skattningar ges när terapeuten framstår som stel och formell i sitt agerande eller osäker och obekväm i sin roll som terapeut. Låga skattningar ges också när det finns något påklistrat, falskt eller oäkta i terapeutens agerande eller förhållningssätt. Låga skattningar ges också om terapeuten är överdrivet privat i sitt beteende, vilket innebär att terapeuten blir hämningslöst och självutlämnande och inte längre håller sig inom ramarna för ett professionellt förhållningssätt.

4. Empati

Även empati fanns med bland de faktorer Rogers betonade som terapeutiskt verksamma, med den viktiga bestämningen ”accurate empathy”. Det vill säga, för att vara terapeutiskt verksam ska terapeutens empati vara träffsäker i relation till patientens känslor och upplevelser. Empati består av tre dimensioner: 1) En emotionell inlevelse eller smittoeffekt, där terapeuten upplever känslor som speglar de känslor patienten har, 2) En kognitiv dimension av perspektivtagande, där terapeuten kan sätta sig in i patientens situation och upplevelsevärld och förstå hur patienten känner och tänker, 3) En emotionsregleringsprocess, där terapeuten använder sin medkänsla och förståelse till att hjälpa eller trösta patienten. För skattning av aspekten empati på denna bedömningsskala ska hänsyn tas till alla dessa tre dimensioner. Skattningen bör bli hög om terapeuten visar förmåga att uppfatta subtila signaler från patienten (verbala eller icke-verbala) och möter patientens känslor med ett träffsäkert gensvar med adekvat intensitet. I vissa fall måste skattningen bli låg på grund av att terapeuten visar för mycket emotionell inlevelse. Det är i de fall den emotionella smittan är så stark att terapeuten ohejdat rycks med i de starka känslor som patienten förmedlar. Terapeuten verkar då inte ha förmåga att reglera sina känslor, använda sin reflektionsförmåga och styra sitt eget beteende i terapisituationen.

5. Uppmärksamhet/närvaro Skattningen på denna aspekt ska grundas på olika tecken att terapeuten under session har sin uppmärksamhet riktad mot patienten. Sådana tecken är att terapeuten håller god ögonkontakt med patienten, lyssnar uppmärksamt på patienten och underlättar patientens talande med förstärkande ljud eller gester. Höga skattningar ges vid tydliga tecken på att terapeuten är intresserad av patienten och ägnar denne sin fulla uppmärksamhet. Låga skattningar ges till motsatsen till ovanstående. Det vill säga att terapeuten ger dålig ögonkontakt, inte lyssnar ordentligt på patienten, ter sig ofokuserad eller ointresserad. Det förekommer ibland att terapeuter visar för mycket uppmärksamhet, vilket föranleder lägre skattningar. Exempel på detta är om terapeuten stirrar intensivt och nästan oavbrutet på patienten eller om terapeuten ideligen kommenterar patientens kroppsspråk.

6. Samarbete/vi-känsla

Denna aspekt avser terapeutens bidrag till att skapa ett samarbete med patienten under sessionen, det vill säga terapeutens ansträngningar till att etablera en vi-känsla där patient och terapeut jobbar tillsammans och strävar åt samma håll. Om patienten ter sig omotiverad, tvivlande eller oförstående till terapins syfte och innehåll, ska terapeuten aktivt anstränga sig för att skapa bättre förutsättningar för samarbete och vi-känsla. Något annat som talar för höga skattningar är om terapeuten tydligt tar ansvar för de terapeutiska ramarna och på så sätt inger patienten trygghet och förtroende, till exempel håller tiderna för sessionens början och slut, samt tar ansvar för att samtalet inriktas på meningsfulla frågor. Dåligt samarbete som renderar låga skattningar finns i två huvudsakliga former. Den ena formen är när terapeuten ensidigt och diktatorisk styr sessionen, det vill säga terapeuten kontrollerar och bestämmer allt (agenda, aktiviteter, tolkningsföreträde) och patienten förväntas rätta sig efter detta. Den andra formen av dåligt samarbete är när terapeuten lämnar över allt ansvar till patienten och själv visar en ”låt gå”-attityd. Det vill säga terapeuten låter patienten prata på, utan att styra det minsta och utan att göra någon ansträngning för att sessionen ska innehålla meningsfullt terapeutiskt arbete.

7. Kommunikationsstil (tydlighet, begriplighet, engagerande)

Denna aspekt handlar om terapeutens förmåga att kommunicera sina budskap till patienten på ett sätt som innebär goda chanser att patienten förstår och tar till sig budskapet. Det handlar främst om terapeutens sätt att prata. Höga skattningar ges om terapeutens uttalanden är tydliga och välformulerade, och därmed lätta att begripa och förstå. För högsta skattning krävs också att terapeutens sätt att tala är engagerande och intresseväckande, vilket båda handlar om terapeutens formuleringskonst och den inlevelse och energi som terapeuten utstrålar. Låga skattningar ges om terapeutens uttalanden är otydliga, antingen rent ljudmässigt eller i betydelsen svårbegripliga. Likaså ges låga skattningar om terapeutens sätt att kommunicera är livlöst och tråkigt, vilket gör att lyssnaren har svårt att engagera sig i det som sägs. I vissa fall kan också låga skattningar ges för att terapeutens kommunikation är för tydlig eller för engagerande. Det handlar dels om kommunikation som är övertydlig, det vill säga att terapeuten pratar till patienten som en ”mindre vetande” med överförenklat språkbruk och onödigt många upprepningar. Och dels handlar det om terapeuter som är alltför underhållande eller showmässiga i sitt sätt att prata.

Jag ser fram emot kommentarer om ni också ser dessa aspekter som de viktigaste i terapeuters relationskompetens eller om ni har andra förslag.

Björn Philips Leg psykolog, leg psykoterapeut Docent i klinisk psykologi, Linköpings universitet

Kroppen håller räkningen

Posted on Updated on

För att kommentera och delta i samtal runt detta blogginlägg, dubbelklicka på rubriken så syns diskussionsflödet och kommentarsfält under inlägget.

Veckans värd för relationella rummet är Per Wallroth. När vi bad honom beskriva sig själv, uppgav han följande; Jag är privatpraktiserande psykolog, psykoterapeut och handledare i Per Wallroth Foto Maria Annas HögupplöstStockholm. Tidigare har jag arbetat med mentaliseringsbaserad terapi (MBT) och har även skrivit ett par böcker om mentalisering och MBT. (En ödmjuk beskrivning om sig själv från en person som betytt väldigt mycket för mentaliseringsperspektivets framväxt i Sverige tänker vi 🙂 ).

Pers första blogginlägg handlar om ett tyvärr alltjämt aktuellt och omdiskuterat tema; – Trauma:

Kroppen håller räkningen

Sommaren ägnade jag, min vana trogen, inte alls åt sol och bad, utan åt en stor hög böcker. Den viktigaste av dem var utan tvekan den holländsk-amerikanske psykiatriprofessorn Bessel van der Kolks tjocka lunta The Body Keeps the Score: Brain, Mind, and Body in the Healing of Trauma (2014). van der Kolk är medicinskt ansvarig vid The Trauma Center i Boston, och han är sedan många år en av världens främsta traumaforskare. I boken sammanfattar han kunskaper och erfarenheter från ett helt yrkesliv, och han diskuterar både vad som händer vid traumatisering och behandling av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det här blogginlägget skulle följaktligen kunna bli en kilometer långt, men jag ska nöja mig med att peka på tre viktiga punkter. Den första har att göra med bortträngda minnen, den andra med talterapiers begränsningar, den tredje med politik.

The Body Keeps the Score

Pro primo. van der Kolk ägnar två kapitel åt minnet. Han diskuterar dels hur minnet påverkas av trauma, dels den omdebatterade frågan om det som brukar kallas borträngda minnen, det vill säga om det är möjligt att glömma traumatiska händelser för att senare återfå minnet av dem. De här kapitlen känns extra angelägna för en svensk läsekrets, eftersom Dan Josefssons bok om Sture Bergwall/Thomas Quick, Mannen som slutade ljuga (2013), har fått ett sådant genomslag, och många läsare säkert har påverkats av Josefssons ensidiga och bitvis felaktiga redogörelse för forskningen kring traumatiska minnen. Josefsson har förstås rätt i att terapeuter måste vara försiktiga så att de inte tvingar på klienter sina egna teorier och åsikter, även om jag tror att det är ovanligt att terapeuter suggererar sina klienter till att tro att de har begått mord eller varit utsatta för sexuella övergrepp. Han har emellertid fel när han hävdar att forskningen har visat att bortträngda minnen är en myt. Det finns i själva verket, som van der Kolk framhåller, hundratals vetenskapliga publikationer som dokumenterar exempel på hur minnet av trauma har hållits borta från medvetandet i år eller till och med decennier för att sedan återvända. Bortträngda minnen – eller dissocierade minnen, som är en bättre beteckning – har att göra med att kroppen försätts i alarmläge vid traumatisering, vilket gör att hjärnbarken och därmed det medvetna tänkandet kopplas bort. Det som händer registreras inte som en sammanhängande berättelse fäst i tid och rum, utan som osammanhängande fragment av ljud, bilder, känslor och kroppssensationer. Det lagras inte heller i det vanliga självbiografiska minnessystemet. Vi kan därför inte plocka fram minnet på beställning och det blir svårt eller omöjligt att tänka på och tala om.

Pro secundo. Van der Kolk beskriver hur i synnerhet den emotionella delen av hjärnan, det vill säga hjärnstammen och limbiska systemet, påverkas av trauma och hur förändringarna i hjärnan i sin tur påverkar kroppen. Utan behandling kan förändringarna sitta i resten av livet. Det kan kännas som att man inte längre har befälet över sig själv. Man plågas av ångest, nedstämdhet och självhat och är livrädd att bli galen eller helt förlora kontrollen. Man torteras av mardrömmar och flashbacks, påträngande minnesbilder som inte känns som minnen utan som att den traumatiska händelsen upprepas här och nu. Man lider av både hyper- och hypoarousal och är ständigt på helspänn samtidigt som man har svårt att vara närvarande, fokusera på det man gör och känna riktig närhet till andra. För att komma till rätta meBessel van der Kolkd allt detta måste man arbeta med kroppen och den emotionella delen av hjärnan, säger van der Kolk. Mer traditionella talterapier, som främst riktar sig till den rationella, medvetna delen av hjärnan, kan i bästa fall hjälpa en att så att säga förvandla det traumatiska minnet till ett vanligt, självbiografiskt minne, som man kan bearbeta och integrera med sin livshistoria. Det räcker emellertid inte, i synnerhet inte om det handlar om mer omfattande traumatisering. Man måste också häva kroppens alarmläge och normalisera nervsystemets arousalnivå så att man kan känna sig lugn och fokuserad igen, och man måste lära sig att åter känna sig levande och engagerad i sin vardagstillvaro och sina medmänniskor. På The Trauma Center i Boston erbjuder man en hel arsenal av behandlingsmetoder, som kan kombineras utifrån vad den enskilde klienten behöver. van der Kolk talar sig varm för yoga, massage och Pat Ogdens och Peter Levines kroppsbaserade terapiformer. Han använder sig också av EMDR och av en rad för mig mer exotiska behandlingsformer, bland annat neurofeedback, som jag kanske återkommer till i ett senare blogginlägg.

Pro tertio. van der Kolk avslutar boken med en glödande plädering för att samhället ska ta den ackumulerade kunskapen om trauma på allvar och satsa ordentligt på både behandling och prevention. Traumatisering är den allvarligaste hälsorisken i USA, hävdar han. Det är dubbelt så många amerikanska kvinnor som utsätts för våld i hemmet än som drabbas av bröstcancer, och det är dubbelt så många amerikanska barn som dödas av skjutvapen än som dör i cancer. Traumaprevention handlar i hög grad om att skapa drägliga och trygga levnadsförhållanden för alla:

In today’s world your ZIP code [postnummer], even more than your genetic code, determines whether you will lead a safe and healthy life. People’s income, family structure, housing, employment, and educational opportunities affect not only their risk of developing traumatic stress but also their access to help to address it. Poverty, unemployment, inferior schools, social isolation, widespread availability of guns, and substandard housing are all breeding grounds for trauma. Trauma breeds further trauma; hurt people hurt other people.

När jag slår igen The Body Keeps the Score tänker jag att vi ska vara tacksamma att vi fortfarande har en någorlunda fri sjukvård och skola och ett visst socialt skyddsnät i Sverige, trots de senaste årens högerpolitik med omfattande privatiseringar, New Public Management och snabbt växande ekonomisk ojämlikhet.

Per Wallroth

Nytt kring mentalisering….

Posted on Updated on

Joakim Löf har nu uppdaterat rummets avdelning vad gäller mentaliseringsbaserad terapi. Tack för detta!  MBT-materialet är uppdelat under två flikar; Mentaliseringsteori och MBT- klinisk praktik. Här finns även hänvisning till litteratur och andra hemsidor med mer fördjupad information.

Den 24 oktober anordnar för övrigt Svenskt forum för mentalisering ett seminarium på Erikastiftelsen:

Seminarium om forskning kring mentalisering: presentationer och paneldiskussion. Moderator: Anna Sylvén-Björnör, leg psykolog, leg psykoterapeut, psykoanalytiker, Fil lic

”MBT-C –ett behandlingsalternativ för barn mellan 5 och 11 år och deras föräldrar. Beskrivning av ett metodutvecklingsprojekt vid Ericastiftelsen i Stockholm”, Jan Olov Karlsson, leg psykolog, leg psykoterapeut och Anders Schiöler, leg psykolog, leg psykoterapeut, Ericastiftelsen

”Mentaliseringsbaserad terapi vid substansberoende och borderline personlighetsstörning vid Beroendecentrum Stockholm”, Björn Philips, leg psykolog, leg psykoterapeut, docent Linköpings universitet

”Villa Sult i Oslo: en nystartad verksamhet för mentaliseringsbaserad terapi vid ätstörning”, David Clinton, leg psykolog, leg psykoterapeut, psykoanalytiker, docent Kunskapscentrum för Ätstörning, Karolinska Institutet

”MBT-teamet i Huddinge: klinisk verksamhet och forskning sedan 10 år”, Joakim Löf, leg psykolog, leg psykoterapeut, Psykiatri Sydväst och Göran Rydén, överläkare, leg psykoterapeut, psykoanalytiker, verksamhetschef, Norra Stockholms Psykiatri

För mer info, klicka på länken nedan;

Seminarium om mentalisering metodutveckling och forskning

Det finns mycket material om mentalisering på bla youtube. Anthony Bateman har nyligen lagt upp tre demonstrationsvideor om MBT. På Anna Freud Centre:s hemsida ligger förklaringar kring  hur tanken är bakom varje intervention,

http://www.annafreudcentre.org/training-research/mentalization-based-treatment-training/mbt-resources/

I den första visas empatisk validering (dvs spegling).

Mentalization Based Treatment Training video with Anthony Bateman – Empathic Validation 1

Nästa video demonstrerar hur man skiftar till ett affektivt fokus.

Mentalization Based Treatment Training Video with Anthony Bateman – Cognitive Affect Balance 2

och här är en fortsättning med en demonstration av att identifiera och utmana psykisk ekvivalens.

Mentalization Based Treatment Training Video with Anthony Bateman – Equivalence

Joakim Löf   Joakim Löf är leg.psykolog, leg. Psykoterapeut och arbetar vid MBT-teamet i Huddinge.

Det här med relationell psykoterapi…

Posted on

För att kommentera och delta i samtal runt detta blogginlägg, dubbelklicka på rubriken så syns diskussionsflödet och kommentarsfält under inlägget.

Veckans bloggare heter Johanna Kullgard. Hon är leg. psykolog med erfarenhet inom bland annat BuP. Johanna läser till psykoterapeut vid Linköpings universitet. Hon är bla IPT-terapeut och var med när svenska IPT-föreningen startades i New York 2009. I detta inlägg reflekterar hon kring relationell terapi, dess uppkomst, begrepp och sammanhang.

Johanna Kullgard

Det här med relationell psykoterapi…

Fjärde terminen på psykoterapeutprogrammet i Linköping har just startat. Jag är precis halvvägs i utbildningen till att blir psykoterapeut med relationell och interpersonell inriktning. Runt flyger begrepp som intersubjektivitet, self-disclosure, anknytning, mentalisering, alliansbrott, enactment, embedded och disembedded. Tillsammans med dem flyger olika namn som Mitchell, Aron, Benjamin, Ogden, Wachtel, Safran & Muran, Fonagy och Holmqvist.

Själv har jag ibland lite svårt att fånga och få någon slags överblick över vad just det ”relationella” perspektivet innebär. Nu är ju det på sätt och vis inte så konstigt eftersom relationella teoretiker inte är en homogen grupp och det finns ju inte heller ”en” relationell teori, som Lewis Aron beskriver (1996). Men jag kan ibland önska att det skulle vara lite mer enhetligt, lite mer av ”en” teori som går att beskriva både för mig själv, patienter, kollegor och chefer. Särskilt kanske som psykolog inom psykiatrin, en ganska komplex värld i sig och där vardagen inte ger så mycket utrymme till mer fördjupade diskussioner.

Arons ”A Meeting of minds” tycker jag i och för sig ger en bra inblick i hur det relationella perspektivet växt fram genom att beskriva bakgrunden till hur den relationella psykoanalytiska inriktningen på New Yorks University kom till under 1980-talet. Aron beskriver hur det under 60-talet skapades två olika inriktningar av psykoanalytisk utbildning: en freudiansk inriktning och en interpersonell-humanistisk, trots att grundtanken egentligen varit en bred psykoanalytisk utbildning med olika psykoanalytiska perspektiv. De två olika inriktningarna blev alltmer åtskilda. Med nya perspektiv från själv-psykologin, objektrelationsteoretiker, Sterns spädbarnsforskning, feministisk och post-modernistisk kritik av tidigare teorier upplevdes sedan indelningen i två inriktningar alltför snäv . Det fanns det ett behov av en tredje inriktning, vilket blev den relationella inriktningen. Denna innebar exempelvis mer fokus på relationer mellan sig själv och andra, en mindre auktoritär hållning som psykoanalytiker, intresse för affekter snarare än drifter och fokus på relationen mellan patient och psykoanalytiker (Aron, 1996). Så här dyker de centrala begrepp jag försöker förstå upp och har ju sedan vidareutvecklats på olika sätt. För mig är det i nuläget dock långt ifrån glasklart hur förhållandet blir mellan relationell psykoanalys och relationell psykoterapi och hur olika relationella teoretiker förhåller sig till varandra.

”If you want to understand what relational therapy is, you need a basic definition, and you also need to understand that definition in the context of other psychotherapies”,

Så säger Patricia A. DeYoung i början av sin bok ”Relational Psychotherapy” (2015). Det låter ju lovande. Just det där med ”a basic definition” känns lockande i all denna komplexitet J så DeYoung får nog ta mig vidare i mina försök att förstå mig på den relationella psykoterapin i höst. Förhoppningsvis känner jag mig lite mindre intrasslad (embedded ;)) i alla dessa teoretiska begrepp framöver.

relational-psychotherapy

Johanna Kullgard 2015-09-10

VAD ÄR DET ATT VARA ”PSYKODYNAMISK”?

Posted on Updated on

För att kommentera och delta i samtal runt detta blogginlägg, dubbelklicka på rubriken så syns diskussionsflödet och kommentarsfält under inlägget.

Vid relationella rummets uppstart kom vi att samtala om vad som kan specificera psykodynamisk psykoterapi (PDT) specifikt i förhållande till de dynamiska korttidsterapier som blommat fram, vad som kan skilja ”modern” vs klassisk PDT åt. Till vår glädje resulterade detta i fortsatta funderingar av Rolf Sandell, som under hösten kommer dela med sig av dessa tankar och bjuda in till gemensamt reflekterande. (Foto: Ulrica Zwenger)

Rolf Sandell

            Rolf Sandell är professor emeritus i klinisk psykologi, psykoanalytiker och är bla engagerad i projekt –  POSE vid Lunds universitet, en svensk RCT-studie kring PFPP och KBT vid panikångest. För mer info http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4393576

VAD ÄR DET ATT VARA ”PSYKODYNAMISK”?

I en undersökning på 227 legitimerade svenska psykoterapeuter (Sandell et al., 2002) hade 60% en psykodynamisk utbildning, och om man dessutom räknar in de med barn- och ungdomspsykoterapeutisk, oftast Ericastiftelsens, utbildning (9%) och de med psykoanalytisk utbildning (5%) så inser man den psykodynamiska terapins hegemoni – åtminstone då, när undersökningen gjordes.

Men vad är då psykodynamisk psykoterapi, dvs vad är det man har lärt sig – och hur förvaltar man det? Ett projekt som leddes av Jan Carlsson (2011) tyder på att när utbildningen väl är klar och godkänd så känner sig terapeuten lättad och fri att utveckla sin egen stil – och många känner ett växande främlingskap mot utbildningsinstitutionen. (Nu gällde det här förstås den speciella institution där studierna gjordes men kanske flera känner igen sig.) Mitt eget intryck av kontakter med s k psykodynamiker har varit att ”den egna stilen” ofta tar överhanden över försök att t ex få dom att följa eller tillämpa en terapimanual i en forskningsstudie. Synd, det saboterar förstås försöken att ”evidensbasera”.

Så vad är psykodynamisk terapi? Det kan vara intressant att se vad forskningen säger, och eftersom det kanske sker en utveckling skall jag i några inlägg följa ett historiskt spår. Jag börjar med en studie av Ablon och Jones (1998) som bad 11 erfarna och erkända psykodynamiska terapeuter (i USA) beskriva en ideal psykodynamisk terapi, dvs ett slags prototyp. De fick använda en metod som Ablon och Jones utvecklat och som går ut på att ta ställning till 100 olika karakteristika. De 20 mest karakteristiska kännetecknen på psykodynamisk terapi var, från ”allra mest”, följande (där P står för patienten och T för terapeuten):

  • P’s dreams or fantasies are discussed.
  • T is neutral.
  • T points out P’s use of defensive maneuvers, e.g. undoing, denial.
  • T draws connections between the therapeutic relationship and other relationships.
  • T is sensitive to the P’s feelings, attuned to the P; empathic.
  • T interprets warded-off or unconscious wishes, feelings or ideas.
  • T conveys a sense of nonjudgmental acceptance.
  • P achieves a new understanding or insight.
  • The therapy relationship is a focus of discussion.
  • T communicates with P in a clear, coherent style.
  • T draws attention to feelings regarded by P as unacceptable (e.g. anger, envy, or excitement).
  • Sexual feelings and experiences are discussed.
  • P’s behavior during the hour is reformulated by T in a way not explicitly recognized previously.
  • Self-image is a focus of discussion.
  • Memories or reconstructions of infancy and childhood are topics of discussion.
  • P’s feelings or perceptions are linked to situations or behavior of the past.
  • T identifies a recurrent theme in P’s experience or conduct.
  • T’s remarks are aimed at facilitating P’s speech.
  • T comments on changes in P’s mood or affect.
  • T focuses on P’s feelings of guilt.

Var och en kan pröva sig själv mot dessa kriterier.

Hur typiskt är vart och ett för dig?