Det här med relationell psykoterapi…

För att kommentera och delta i samtal runt detta blogginlägg, dubbelklicka på rubriken så syns diskussionsflödet och kommentarsfält under inlägget.

Veckans bloggare heter Johanna Kullgard. Hon är leg. psykolog med erfarenhet inom bland annat BuP. Johanna läser till psykoterapeut vid Linköpings universitet. Hon är bla IPT-terapeut och var med när svenska IPT-föreningen startades i New York 2009. I detta inlägg reflekterar hon kring relationell terapi, dess uppkomst, begrepp och sammanhang.

Det här med relationell psykoterapi…

Fjärde terminen på psykoterapeutprogrammet i Linköping har just startat. Jag är precis halvvägs i utbildningen till att blir psykoterapeut med relationell och interpersonell inriktning. Runt flyger begrepp som intersubjektivitet, self-disclosure, anknytning, mentalisering, alliansbrott, enactment, embedded och disembedded. Tillsammans med dem flyger olika namn som Mitchell, Aron, Benjamin, Ogden, Wachtel, Safran & Muran, Fonagy och Holmqvist.

Själv har jag ibland lite svårt att fånga och få någon slags överblick över vad just det ”relationella” perspektivet innebär. Nu är ju det på sätt och vis inte så konstigt eftersom relationella teoretiker inte är en homogen grupp och det finns ju inte heller ”en” relationell teori, som Lewis Aron beskriver (1996). Men jag kan ibland önska att det skulle vara lite mer enhetligt, lite mer av ”en” teori som går att beskriva både för mig själv, patienter, kollegor och chefer. Särskilt kanske som psykolog inom psykiatrin, en ganska komplex värld i sig och där vardagen inte ger så mycket utrymme till mer fördjupade diskussioner.

Arons ”A Meeting of minds” tycker jag i och för sig ger en bra inblick i hur det relationella perspektivet växt fram genom att beskriva bakgrunden till hur den relationella psykoanalytiska inriktningen på New Yorks University kom till under 1980-talet. Aron beskriver hur det under 60-talet skapades två olika inriktningar av psykoanalytisk utbildning: en freudiansk inriktning och en interpersonell-humanistisk, trots att grundtanken egentligen varit en bred psykoanalytisk utbildning med olika psykoanalytiska perspektiv. De två olika inriktningarna blev alltmer åtskilda. Med nya perspektiv från själv-psykologin, objektrelationsteoretiker, Sterns spädbarnsforskning, feministisk och post-modernistisk kritik av tidigare teorier upplevdes sedan indelningen i två inriktningar alltför snäv . Det fanns det ett behov av en tredje inriktning, vilket blev den relationella inriktningen. Denna innebar exempelvis mer fokus på relationer mellan sig själv och andra, en mindre auktoritär hållning som psykoanalytiker, intresse för affekter snarare än drifter och fokus på relationen mellan patient och psykoanalytiker (Aron, 1996). Så här dyker de centrala begrepp jag försöker förstå upp och har ju sedan vidareutvecklats på olika sätt. För mig är det i nuläget dock långt ifrån glasklart hur förhållandet blir mellan relationell psykoanalys och relationell psykoterapi och hur olika relationella teoretiker förhåller sig till varandra.

”If you want to understand what relational therapy is, you need a basic definition, and you also need to understand that definition in the context of other psychotherapies”,

Så säger Patricia A. DeYoung i början av sin bok ”Relational Psychotherapy” (2015). Det låter ju lovande. Just det där med ”a basic definition” känns lockande i all denna komplexitet J så DeYoung får nog ta mig vidare i mina försök att förstå mig på den relationella psykoterapin i höst. Förhoppningsvis känner jag mig lite mindre intrasslad (embedded ;)) i alla dessa teoretiska begrepp framöver.

Johanna Kullgard 2015-09-10