Månad: december 2015

Årets Nyårslöfte – att dela tankar i Relationella Rummet :)

Posted on Updated on

Sista dagen på 2015…. Själv sitter jag i skrivande stund på Koh Lanta i Thailand så jag har redan hunnit med morgonkaffet men för er i Sverige är det fortfarande mitt i natten.För drygt ett år sedan bestämde jag och Rolf Holmqvist att vi, tillsammans med några andra kloka kollegor skulle försöka starta upp ett Relationellt forum för alla som har intresse för psykoterapeutiska diskussioner i olika riktningar, gärna med ett relationellt fokus. Vi ville inte samla oss för att komma till konsensus utan välkomna alla sorters diskussioner och uppmuntra oss att bli nyfikna, överraskade och engagerade.

 De senaste åren har många olika terapiformer gjort sitt inträde, med det gemensamt att de har en historisk förankring i psykodynamisk tradition. Linköpings Universitet har utbildat många Relationella/Interpersonella terapeuter, SAPU har spridit de affektfokuserade terpiformerna och MBT-teamet m.fl. har möjliggjort att introducera mentaliserings-baserad terapi, för att nämna några initiativtagare. Vi hoppas Relationella Rummet kan vara en kreativ träffpunkt för fortsatt utveckling, att reflektera kring metodernas likheter och skillnader och låta dessa befrukta varandra.

Sedan i augusti 2015 när vi startade upp Relationella Rummet, har vi haft 13137 besök av 6336 gäster från 48 länder. Vi har haft fantastiska värdar för bloggen som har bidragit med 19 blogginlägg under hösten. Det är tydligt att rummet blir extra välbesökt när någon bidrar med en ny reflektion.

Sidan är fortfarande under uppbyggnad och alla tips och synpunkter välkomnas. Vi vill även passa på att uppmuntra just dig att ta steget och bidra med dina reflektioner i ett blogginlägg under 2016 – är det kanske ditt nyårslöfte 😉

Gott Nytt år allihop!

 

Önskar

 

Malin Bäck

Vad är en relation?

Posted on Updated on

Rolf Sandell ställer i detta inlägg flera viktiga, kluriga och spännande frågor, som var och en förtjänar en fördjupad diskussion. Förhoppningsvis kan dessa teman på olika sätt vävas in i kommande bloggginlägg på Relationella Rummet. Spontana reaktioner, reflektioner och frågor välkomnas samtidigt från var och en i kommentarsfältet nedan. (Klicka på rubriken om du inte ser var man skall skriva.)

Kanske kan ett blogginlägg om relationens existens det vara berikande egentid på meta nivå, i bråda juldagar mellan interpersonella möten, dopp i grytan och Kalle Anka 😉

 

Vad är en relation?

Så många pratar om den, säger att allt (eller mycket) beror på relationen, att tekniken betyder mycket mindre osv. (Fast kanske tekniken betyder väldigt mycket – men olika – i olika fall?) Men visst borde vi komma överens om – eller i vilket fall diskutera – vad ”en relation” är?

 

Grundfrågan är: Vad är en relation? Vad menar vi med ”relation”?

  • Behöver man se (eller vara s a s i samma rum med) varandra för att ha en relation?
  • Kan man tänka sig en mänsklig kontakt som inte är en relation?
  • Vad menar vi egentligen när vi talar om den terapeutiska relationen?
  • Är en terapeutisk relation något annat än en vanlig relation?
  • Vad är en terapeutisk relation mer än en terapeutisk allians?
  • Hur bidrar eller påverkar relationen utfallet, om den nu gör det?
  • Vad är det i relationen som i så fall spelar roll?
  • Vilka är mekanismen/erna?
  • Har den något slags förändrande effekt i sig,
  • eller är den snarare en förutsättning för att tekniken skall ”ta”?
  • Hur skall man förstå att internetbehandling utan terapeutstöd har signifikant sämre effekt än internetbehandling med en namngiven terapeut (som patienten ändå inte ser eller egentligen vet något om)?

Medmeramedmera….

Det skulle vara intressant att läsa några andras tankar…

Rolf Sandell
Rolf Sandell är professor emeritus i klinisk psykologi, psykoanalytiker och är bla engagerad i projekt – POSE vid Lunds universitet, en svensk RCT-studie kring PFPP och KBT vid panikångest. För mer info http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4393576

 

 

 

Rolf Holmqvist pensionsavtackades av forskargruppen vid Liu.

Posted on Updated on

Igår, fredagen den 11 december, pensionsavtackades professor Rolf Holmqvist av sin forskargrupp vid Linköpings universitet.
Rolf har betytt och betyder enormt mycket för den relationella psykoterapin, både när det gäller forskning och kliniskt arbete. Vi tackade honom för hans värme, kunskap och generositet.
Eftersom Rolf är (och jag citerar): ”både ung och frisk” så kommer han att fortsätta vara verksam, men nu på andra sätt.
Forskargruppen vid IBL i Linköping kommer nu att ledas av biträdande professor Björn Philips.

 

Björn håller tal

 

Rolf avtackas

 

Tack för värme, generositet och klokhet.

Linköping 15-12-11

Anna-Karin Åkerman

Vad har feminism med relationell psykologi att göra?

Posted on

Denna vecka gästas Relationella rummet av Anna-Karin Åkerman, Anna-Karin Åkermanleg.psykolog, leg. psykoterapeut och handledare/lärare i psykoterapi.

Vi känner främst Anna-Karin genom hennes erfarenhet av psykoterapi med barn och ungdomar, bl.a. via RCT-studien LURCAPP  www.lurcapp.se vid Linköpings Universitet.

I detta blogginlägg uppmuntrar hon oss emellertid med ett relationellt språk; att våga ställa oss vid sidan av det vi gör, det vi upplever och det vi är en del av.

Vad har feminism med relationell psykologi att göra?

Relationell psykoterapi har vuxit fram ur delar av den psykoanalytiska traditionen men även genom kulturella förändringar. Den har också påverkats av andra psykoterapiinriktningar som till exempel den interpersonella traditionen och s.k. upplevelsebaserad psykoterapi (Holmqvist, 2007). Anknytningsteori och mentaliseringsbegreppet är viktiga liksom teorier och forskning om affekter, om interaktionen mellan förälder och barn, alliansforskning men också social-konstruktivism är en utgångspunkt.

En av rötterna till relationell psykoterapi som enligt mina erfarenheter ofta kommer i skymundan är feministisk psykoanalys. Ibland när jag har föreläst om relationell psykoterapi och nämner detta som en faktor eller utgångspunkt som spelat roll för det relationella perspektivets framväxt och utveckling, så väcker det frågor och kanske viss förvåning eftersom det kan vara svårare att se kopplingen till ett relationellt perspektiv än exempelvis till samspelsforskning. Kanske beror det också på att ett feministiskt perspektiv också medför en politisk laddning och ett konfliktperspektiv, vilket jag tror att vi psykoterapeuter är ganska ovana vid och är duktiga på att undvika nuförtiden.

Susie Orbach (2004) har beskrivit hur arbetet på The Women´s Therapy Center i London på sjuttio- och åttiotalet påverkade de kvinnliga terapeuterna så att en omformulering av vad motöverföring är blev nödvändig. De kvinnliga terapeuterna mötte sina kvinnliga klienter och deras familjer, och terapeuternas identifikation med klienterna blev stark då de upplevde att de kämpade med samma problem, socialt och psykiskt. Nya insikter och idéer krockade med stora delar av det psykoanalytiska etablissemanget som patologiserade feminism enligt Orbach, och de nya idéerna och insikterna avvisades. Inom den feministiska psykoanalysen blev det däremot nödvändigt att ständigt tänka på betydelsen av terapeutens och klientens kön och genus. Både kontextens betydelse för psykoterapeutiskt arbete och omformuleringen av vad motöverföring är, känner vi väl igen som ingredienser i ett relationellt perspektiv.

En annan mycket betydelsefull teori för relationell psykoterapi är som bekant anknytningsteori. Anknytningsteori har ur ett feministiskt perspektiv kritiserats för att rymma en idealiserad modersbild som innebär orimliga krav men också för att inte se modersrollen i en samhällelig kontext (Buchanan, 2013). Buchanan menar att anknytningsteori alltför okritiskt anammats av socialarbetare, exempelvis vid våld i hemmet. Konsekvensen kan bli att mor-barnrelationen bedöms utan större hänsyn till mikro- och makrokontext. Det kan i värsta fall leda till att redan utsatta mödrar och barn blir än mer försvagade i stället för stärkta, om en anknytningsbedömning blir som ett skuldbeläggande av mödrar och betraktas som en livslång ”dom”.

Nu märker jag att jag ligger svindlande nära att göra dessa mödrar och barn, ofta psykologiskt och socio-ekonomiskt utsatta, till offer och det tror jag är ungefär det sämsta och minst hjälpsamma man kan göra.

Personligen ser jag, i likhet med många andra, anknytningsteori som en grundbult i mitt arbete, men samtidigt kan man inte komma ifrån att det finns ett normativt inslag i anknytningsteorin med sin tydliga kategorisering av anknytningsmönster. En får lust att påminna om att Winnicotts begrepp ”good-enough mothering” delvis föddes ur just en liknande kritik, nämligen att experter la sig i för mycket och visste bättre än föräldrar själva hur en bra förälder ska vara. När psykologi tenderar att blir normativ ska man nog stanna upp och fundera över sina värderingar och vad ens yrkesutövning kan få för konsekvenser för klienter och deras anhöriga. Det lär ju inte heller gynna ett fritt utforskande i det terapeutiska arbetet.

Nu blev väl det här ett väldigt förnumstigt inlägg, men jag tror det är viktigt att både kritiskt och förlåtande betrakta sitt eget arbete liksom sig själv, att både utmana och stödja de klienter en möter i olika sammanhang. Mig har det relationella perspektivet verkligen hjälpt att bli bättre på det.

 

Referenser:

Buchanan, F. (2013) A critical analysis of the use of attachment theory in cases of domestic violence. Critical Social Work, vol. 14, No 2.

Holmqvist, R. (2007) Relationella perspektiv på psykoterapi. Stockholm: Liber.

Orbach, S. (2004) Beyond the fear of intimacy. Psychoanalytic Dialogues, 14 (3): 397-404.