A healing relationship: Clients’ experiences of the long-term relational significance of the horse in horse assisted psychotherapy

Posted on

En helande relation

Marianne Tuuvas gjorde 2015 en studie ”Hästassisterad psykoterapi, en läkande relation”. Resultatet visade på att hästen fungerat som en läkande relation och därmed genom det som kallas för en ”förvärvad trygghet” bidragit till att klienten förändrat en otrygg inre arbetsmodell av själv och andra till en trygg inre modell. Tillsammans med Jan Carlsson och Joakim Norberg har studien arbetats om till en artikel som nyligen blivit publicerad i European Journal of Psychotherapy & Counselling, A healing relationship: Clients experiences of the long-term relational significance of the horse in horse assisted psychotherapy

hästterapi

Denna studie visar att hästen haft en stor roll i ett förändrat anknytningsmönster hos flickorna. De beskriver att hästen var den som de till en början sökte närhet till och kunde ge tröst och lindring. Tillsammans med hästen kunde flickorna uppleva en ömsesidig lyhördhet för varandras signaler och behov. De beskriver sina upplevelser av hur hästen aldrig svek dem, den fanns alltid där. Man kan tänka sig att tillsammans med hästen kunde inre arbetsmodeller förändras genom den nya läkande relationella erfarenheten. Flickornas beskrivningar av sina hästars förmågor och personligheter påminner om en god moders känslighet, hennes förmåga att känna in barnets känslor och behov, en varm interaktion och lyhördhet och den tidiga goda omvårdnad som bidrar till anknytningstryggheten. Hästen fungerade som en brygga mellan terapeuten och flickan. Relationen till hästen blev troligtvis annorlunda än relationen till terapeuten då interaktionen skedde på ett ordlöst plan och kan liknas vid den primära intersubjektiviteten som man ser hos mycket små barn och genom det nåddes förmodligen mer omedvetna nivåer i den psykiska strukturen. Utifrån flickornas beskrivningar om hur de upplevde sina hästar kan det tänkas att relationen till hästen blev den läkande relationen, den relation som möjliggjorde en fortsatt mognad och växande. Den relation som kan liknas vid en förvärvad trygg anknytning.

Marianne Tuuvas, leg psykoterapeut, driver behandlingscentret Stall Xena där man arbetar med hästassisterad psykoterapi och behandling för unga flickor. Marianne Tuuvas är ordförande i Svenska Föreningen för Relationell Psykoterapi, SFRP.

Jan Carlsson, PhD, är leg psykolog, leg psykoterapeut och handledare, biträdande professor i klinisk psykologi. Författarens intressen är psykoterapiforskning och psykoterapiutbildning.

Joakim Norberg, PhD, är leg psykolog och biträdande professor i neuropsykologi. Författarens intressen är psykoterapiforskning och psykoterapiutbildning.

Artikeln finns att läsa i sin helhet via European journal of psychotherapy and counselings hemsida:

 

http://www.tandfonline.com/eprint/4pAif25YDvC6GnVZywQN/full

A healing relationship: Clients’ experiences of the long-term relational significance of the horse in horse assisted psychotherapy

ABSTRACT:  Horse assisted psychotherapy is a type of treatment for mental ill-health in which the client forms a relationship with a horse. Research suggests that the relationship to a horse is very helpful to clients, but how the horse is experienced many years after the end of treatment has not been investigated. The aim of the present study was thus to investigate how former clients from horse assisted psychotherapy experienced the horse several years after treatment was completed. Former clients (n = 5; all females) from one and the same treatment center were interviewed and the data was analyzed with an inductive thematic approach. The analysis showed that many years after completion of treatment, the horses were still remembered as the most important individuals in the informants’ lives during the time of treatment. This was captured by the core category ‘A healing relationship’. These findings are in line with previous research that found that patients in horse assisted psychotherapy and their family members attributed improvements from treatment to the patients’ relationship to the horses, but adds that the clients also keep these views at follow-up several years after termination of treatment.

 

 

IARPP Conference 2018 – New York

Posted on

För relationella terapeuter under utbildning eller de närmaste åren efter examen

 

iarpp

Hope and Dread: Therapists and Patients in an Uncertain World

IARPP Conference 2018 – New York

June 14 – June 17 , 2018

Kandidatpanelen (the candidates panel, under ledning av Margaret Mitchell Black) är en del av den internationella föreningen för relationell psykoanalys och psykoterapi (IARPP).

Vid sidan av att ordna årliga sk ”qolloqiua” m.m. bjuder vi in papers och väljer 4 ”candiates” (se definition nedan) som presenterar ett paper på ett specifikt tema på de årliga konferenserna, ett mycket uppskattat event.

I New York 2018 är temat ”Hope and Dread”. Kandidatpanelens vinkel är såklart att fokusera på hur det är att utbildas och etablera sig i rollen som relationell psykoterapeut i en alltmer osäker värld. Den som blir antagen kan räkna med finansiellt stöd från IARPP för att delta i konferensen.

 

INVITATION TO SUBMIT PROPOSALS:

”Hope and Dread: Becoming a Therapist in an Uncertain World”

Announcing a panel sponsored by IARPP’s Candidates Committee for the 15th International Conference in New York City. 

Candidates and early-career psychotherapists are invited to submit proposals for a panel developed by IARPP’s Candidates Committee, to be held as part of the upcoming conference in New York City, June 14-17, 2018. In our continuing effort to encourage broader participation in our conferences by those who have more recently joined our profession, our panel will feature several presenters chosen from all the submissions who are either currently in training or are within five years of completing their training.The panelists’ presentations will be followed by a discussant, a senior analyst yet to be named.

TOPIC:

Relational psychoanalysis has encouraged us to embrace uncertainty in the clinical realm. But what happens when uncertainty in the world at large feels more destructive than constructive, or threatens to overwhelm us from without? For this panel, we are looking for papers that offer a clinical perspective on what it’s like to be a candidate in training at a time of such widespread insecurity and accelerating geopolitical, technological, and ecological upheaval.

A note on context: This conference, held in New York City, undoubtedly will engage with and be directly impacted by local politics and the reverberating social and political turmoil in the US. Acknowledging this, we also want to invite a broader, international perspective to the central question this panel poses.

All presentation proposals must be explicated within clinical work and examples.

Information and guidelines for submission:

– This panel is open to candidates and students who are currently in training or those who have graduated within the past five years. All those submitting proposals must be members of IARPP.

– Participants will be chosen from submitted proposals. Proposals should be written in English, no longer than 250 words (approximately one double-spaced page) and should capture something about the author’s clinical work as it relates to our theme.

Proposals should be sent to Hilary Offman (offmanh@rogers.com) and María José Mezzera (mariajosemezzera@gmail.com)

– Those whose proposals are accepted will have until March 1 to develop their finalized presentations, which should be 15 minutes in length and will be written and presented in English.

THE DEADLINE FOR SUBMISSIONS IS OCTOBER 15.

http://iarpp.net/conference/iarpp-conference-2018-new-york/

2017-08-22

Erik Fagerberg

erik-f

I väntan på Myrna och Johns nya IPT-manual; en översikt av samtliga IPT- böcker fram till 170808

Posted on

Glädjande kommer Myrna Weissman och John Markowitz med en uppdaterad version av IPT-manualen, redan nästa år. Boken ”The Guide to Interpersonal Psychotherapy” är redan färdigställd men går att köpa först 2018.

Vad finns det då för böcker kring IPT att tillgå just nu? Ja menar om jag nu vill ha någon lektyr av ”riktigt värde” 🙂 i augustisommarens hängmatta? (Hos mig ösregnar det i dag, så ingen hängmatta här inte.)

Litteratur kring IPT, som ju är en metod som kom till i ett forskningssammanhang, återfinns främst i en mängd vetenskapliga artiklar från 1970-talet och framåt. Alla dessa får ta plats i ett senare inlägg.

Nedan följer dock de böcker som skrivits på engelska kring IPT. Här finns även en PDF-fil med dessa, sammanställd av Oguz Omay, aktiv i ISPT;    UPDATED IPT Manuals in English 8 August 2017.

I nuläget finns ingen bok om enbart IPT på svenska. Det finns dock ett kortare avsnitt om IPT och evidensläget kring metoden fram till dess boken kom ut i Gerhard Anderssons bok  ”Psykologisk behandling vid depression : Teorier, terapimetoder och forskning” från 2012.

IPT Manualer på engelska

IPT-manualen skapades i syfte att behandla depression. Dessa böcker skriver om denna semistrukturerade manual, som räknas som originalmanualen.

  • Klerman G, Weissman MM, Rounsaville B, Chevron E. (1984). Interpersonal Psychotherapy of Depression. New York, Basic Books (första upplagan av behandlingsmanualen)
  • Klerman G, Weissman MM. (1993). New ApplicaEons in Interpersonal Psychotherapy. Washington, DC, American Psychiatric Press.
  • Weissman MM, Markowitz JC, Klerman GL (2000). Comprehensive Guide to Interpersonal Psychotherapy. Basic Books, New York, NY.
  • Weissman MM, Markowitz JC, Klerman GL. (2007). Clinician ́s Quick Guide to Interpersonal Psychotherapy. New York: Oxford University Press
  • Frank,E., Levenson J.C.  Interpersonal Psychotherapy ( 2011) American Psychological Association
  • Markowitz JC (ed.), Weissman MM (ed.) (2012). Casebook of Interpersonal Psychotherapy New York: Oxford University Press
  •  NY!!! Kommer ut 2018!!! Weissman MM, Markowitz JC, Klerman GL. (2017). The Guide to Interpersonal Psychotherapy. New York: Oxford University Press (updated and expanded from the 2007 edition) NY!!! Kommer ut 2018!!! 
    Denna boken som är en uppdatering av IPT-maualen av Myrna och John beräknas komma ut 2018

     

Modifierade manualer för olika tillstånd

IPT har under åren prövats vid olika psykiatriska tillstånd, med olika patientgrupper, i olika sammanhang och i större delen av världen. Nedan följer information om de böcker som i dagsläget finns om IPT; modifierade manualer för olika tillstånd m.m.

  • Frank E (2005) Treating Bipolar Disorder: A clinician ́s guide to interpersonal and social rhythm therapy. New York: Guilford.
  • Hinrichsen GA, Clougherty KF(2006) IPT for depressed older dults.Washington:APA.
  • Markowitz J C (1997) IPT for dysthymic disorder. WashingtonDC: American Psychiatric Press.
  • Markowitz J (2016) InterpersonalPsychotherapy forPTSD. Oxford University Press
  • Miller M (2009) Clinicians guide to Interpersonal Psychotherapy in late life Oxford University Press
  • Mufson L, Dorta KP, Moreau D, Weissman MM (1993 / 2004) Interpersonal Psychotherapy for depressed adolescents, 2nd Edition 2004. Guilford Publications.
  • Spinelli M (2017) Interpersonal Psychotherapy forPerinatal Depression. Createspace Publishing
  • Stuart S, Robertson M (2002 / 2012). Interpersonal Psychotherapy: A Clinician’s Guide. London: Edward Arnold Ltd. (Denna manual är modifierad i den bemärkelse att Stuart ej kopplar det interpersonella fokuset till depression och frångår därför grundmanualen som lägger stor tonvikt vid sjukrollen; dess emotionella och relationerna påverkan på individens liv.)
  • WHO (2016) Group IPT for Depression. Serieson Low-Intensity Psychological Interventions.
  • Wilfley D E, Mackenzie KR, Welch R, etal (2000) IPT for group. Basic Books, NY.
  • Whight, D., Meadows, L., McGrain, L., Langham, C., Baggott, J., & Arcelus, J. (2011). IPT-BN (m) Interpersonal psychotherapy for bulimia spectrum disorders: A treatment guide. Leicester: Troubador.
  • Young JF, Mufson L, Schueler CM (2016) Preventing Adolescent Depression Interpersonal psychotherapy skill training. Oxford University Press
John Markowitz manual vid behandling av PTSD

Självhjälpsböcker & Utbildningsmaterial

Denna bok är en självhjälpsbok utifrån IPTs principer, framtagen av Roslyn Law. Som självhjälp är den i fylligaste laget. Författaren beskriver dock principerna och begreppen i IPT på ett begripligt och tilltalande sätt och för den därför mycket användbar för oss kliniker. Bör läsas av alla IPT-terapeuter och kan även användas som en hjälp i behandlingen.
Denna bok är likt ovanstående bok av samma författare, en självhjälpsbok men skriven för ungdomar. Denna bok är tunnare och mer användbar som självhjälp eller arbetsbok i en pågående terapi. Författaren beskriver principerna och begreppen i IPT på ett begripligt och tilltalande sätt och för den därför mycket användbar för oss kliniker.
Myrna Weissman, grundare av IPT, gjorde 1995 denna arbetsbok, som en psykoedukativ del i IPT. Den har inte uppdaterats sedan den kom ut.
Paula Rawitz har i denna bok fångat upp IPT på ett lättbegripligt sätt. Med boken följer en DVD med bra terapivinjetter mm. Svagheten är att boken inte tar upp det fjärde fokusområden, interpersonell sårbarhet/brist.

IPT för barn och Ungdomar

Denna manual är för deprimerade barn och deras familjer som nyligen är prövad med god effekt
Laura Mufson som utformat ungdomsmanualen IPT-A, har gjort flera upprepade studier som visar att IPT är en verksam metod för ungdomar med depression och även samtidig ångest.
Preventing Adolescent Depression är en behandlande och förebyggande manual IPT-AST; Interpersonal Psychotherapy-Adolescent Skills Training av Jami F. Young som genomfört flera lyckade studier inom detta.

IPT vid diverse Förstämningssyndrom

IPT har visat sig vara en lyckad metod för gravida och nyblivna föräldrar med depression. Här är en bok som specifikt berör denna patientgrupp.
IPT för äldre patienter med depression
Ytterligare en bok om att erbjuda IPT för äldre med kognitiva begränsningar
John Markowitz bok om att arbeta med Dystymi
Ellen Franks manual kring att med IPT behandla bipolärt syndrom

IPT i olika format

Första boken som presenterar IPT i ett gruppformat. Författaren som varit med att ta fram IPT-ED, en av arbetssätten med IPT vid ätstörningar, tar upp exempel i boken på patienter med ätstörningsproblematik och nedstämdhet.
Denna lättlästa manual kring gruppbehandling med IPT (IPT-G) är framtagen av WHO i samarbete med Myrna Weissman mfl. och finns att hämta hem gratis på WHO´s hemsida.
IPC- Interpersonal counseling är en brief version av IPT som är prövad i primärvård och andra sammanhang i olika delar av världen med god effekt. Även denna manual kommer snart att kunna laddas ner gratis på WHO´s hemsida. I Sverige har vi inte utvärderat effekten på att personal så som socialarbetare, kuratorer och sjukvårdspersonal utan grundläggande psykoterapiutbildning jobbar med IPT, då utbildningen riktar sig till terapeuter som redan har en psykoterapierfarenhet sedan innan.

När vi ändå är inne på Interpersonell psykoterapi _ du glömmer väl inte anmäla dig till den årliga nationella IPT-konferensen i November

http://interpersonellpsykoterapi.se/2017/04/23/iptss-9e-nationella-mote-kring-interpersonell-psykoterapi-ipt-i-sverige/

Malin Bäck 2017-08-09

Vad innebär det att vara en kompetent terapeut och vikten att säkerställa utsatta människors rätt till god vård – en reflektion

Posted on Updated on

Vad innebär det att vara en kompetent terapeut och vikten att säkerställa utsatta människors rätt till god vård – en reflektion

Vill dela en, i mina ögon,  ytterst viktig debattartikel med många bottnar och fler väckta frågor som jag hoppas ger ringar på vattnet. Utifrån denna artikel reflekterar jag här vidare kring funderingar jag gärna diskuterar vidare kring:

I DN 170722 skriver  Alexander Rozental, leg psykolog, fil dr, Stockholms universitet, Per Carlbring, leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, professor, Stockholms universitet och Gerhard Andersson, leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi, professor, Linköpings universitet om att behandling av psykisk ohälsa måste regleras kring vem som skall utföra den.

http://www.dn.se/debatt/behandlingen-av-psykisk-ohalsa-maste-regleras/

I mitt deltagande i Socialstyrelsens riktlinjearbete kring depression och ångest har jag bla. försökt trycka på frågan om VEM (kompetens) som skall utföra den föreslagna behandlingsinsatsen, istället för att rikta allt fokus på VILKEN specifik åtgärd som bör prioriteras högst. Oavsett om vi talar om en specifik psykoterapi eller psykofarmaka så är det ju antagligen relevant ”vem som håller i receptblocket och skriver ut behandlingen” samt i vilket kontext detta sker och till vem det ges….
Denna frågan uppfattar jag inte alls tagits på allvar, det framgår inte i SoS remissversion av riktlinjerna vid depression och ångest hur man tänker kring kompetensfrågan, utan är en fråga som skjuts till politiker och makthavare att processa.

Man har inte heller beaktat det faktum att de behandlingsmetoder som vi idag vet på gruppnivå har en god effekt, ibland (5-10%) innebär en direkt försämring för patienter på individnivå. Debattörena tar upp detta, kvalitativa studier om upplevelse i terapier bekräftar det och det framkommer i svenska studier som  exempelvis Alexander Rosentals egen studie om internetbaserat terapi ”Negative effects of Internet-based cognitive behavior therapy – Monitoring and reporting deterioration and adverse and unwanted events” https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1045149/FULLTEXT02.pdf och Jakob Mechler & Rolf Holmqvists studie  ”Deteriorated and unchanged patients in psychological treatment in Swedish primary care and psychiatry” http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.3109/08039488.2015.1028438

Vi vet också idag att många patienter avbryter sina terapier i förtid; både i klinisk verksamhet och flertalet studier visar på att även om en viss terapimetod får god effekt bland de som genomför behandlingen så är avhoppen ofta relativt höga.

Att det är många som inte lyckas tillgodogöra sig effektiv behandling eller kanske att en del av oss inte är bra nog att leverera den, har inte fått utrymme nog.

 

Dock väcker detta många frågor i mig:

  • Vad är det som avgör om en terapi har positiv eller negativ effekt- hur vet vi det?
  • Vad styr förresten vad som är effekt – symtomreduktion så snabbt som möjligt eller även andra aspekter?
  • Handlar detta om formell kompetens hos utövaren som debattörerna i denna artikeln hintar om? (De skriver inte just här om vad ”rätt behörighet” bör vara men tänkbart menas att man skall vara legitimerad psykolog/psykoterapeut.)
  • Vad gör mig till en kompetent person att bedöma och behandla psykisk ohälsa – vilka dimensioner innehåller kompetensbegreppet?
  • Hur mycket har med utbildning, personliga egenskaper hos terapeuten, organisation och kontext kring behandlingen att göra?

Detta är frågor jag önskar att vi på olika nivåer kunde bli mer nyfikna på. Det finns en hel del studier kring detta men inget som tycks beaktas när vi talar om riktlinjer, vårdsatsning, arbetsmiljö, vårdprogram mm.

 

Debattörerna i artikeln jag delar ovan, problematiserar delvis att patienter pga långa vårdköer och bristande resurser (jag vill lägga till avsaknad av varierat behandlingsutbud också), hänvisas till privata alternativa behandlingar, utan patientsäker styrning då vem som helst kan starta en samtalsterapeutisk mottagning. Är man inte legitimerad eller utför behandling i en verksamhet som räknas som Hälso- sjukvård är patientens rätt att anmäla till IVO obefintlig.  Debattörerna understryker vikten av att reglera vem som får behandla psykiatriska tillstånd – även utanför hälso- och sjukvårdens område, precis på samma sätt som för kroppsliga sjukdomar. De råder regeringen att:

1. Undersöka förutsättningarna att juridiskt begränsa vem som får bedöma, behandla samt ge rekommendationer till människor som lider av psykisk ohälsa. Precis på samma sätt som det finns etablerade riktlinjer för vilka professioner som får ta sig an svåra kroppsliga sjukdomar ska det vara tydligt vem som får ta hand om de som mår dåligt psykiskt.

2. Satsa större resurser på psykologisk behandling inom den reguljära sjukvården, det vill säga att ge ett tillskott till landets vårdcentraler och psykiatri för att anställa och vidareutbilda personal med rätt utbildning och kompetens för att möta de som mår dåligt. En anledning till att människor söker sig till alternativa behandlare som inte står under tillsyn av Socialstyrelsen är just långa köer inom hälso- och sjukvården.

 

Även inom offentlig vård noterar jag dessvärre att man med hänvisning till att ”det är nya tider med nya vindar” väljer att på flera ställen anställa personalgrupper på behandlartjänster som

  • formellt saknar behörighet att ens komma in på en grundläggande psykoterapiutbildning (sk steg ett) vid högskola om man nu skulle välja att göra en kompetenshöjning, eller
  • personal med en tidsmässigt begränsad, i mina ögon, endimensionell psykoterapiutbildning, utan ambition att kompetenshöja eller erbjuda tät metodhandledning.

– vilket ju är en kompetenssänkning inom offentlig vård som jag ser det. Fokuset har, i mina ögon, kommit att handla om vad lägstanivån  är i vad som krävs för att man skall ha ryggen fri eller ha rätt till en viss ersättning, än att med stolthet sträva efter att rekrytera det bästa behandlingsteamet.

Till detta noterar jag att tid/resurser att mer strukturerat bedöma diagnostik/differentialdiagnostik, diverse förutsättningar för att kunna ta till sig en viss behandling innan man påbörjar en kortare symtominriktad behandlingsintervention, är mycket begränsad. Detta påverkar sannolikt behandlingsutfallet tror jag.

Om detta har med resursbrist eller värdering och vårdideologi att göra, vet jag inte. Jag tror dock att kompetensfrågan och vägen mot positivt effektiv behandling är komplex på så många nivåer och löses inte av att behandling av psykisk ohälsa främst sköts inom reguljär sjukvård -fast jag tror att den röda tråden/en sund triagerad vård får bäst förutsättningar just där. Så jag håller med debattörena i artikeln från DN.

Den ytterst angelägna forskningsfrågan ”What works for whom?” har, enligt mig,  tyvärr inte alls fått det utrymme det förtjänar i arbetet kring vilken vård som bör rekommenderas och prioriteras i offentlig och privat vård framåt. Designen kring SoS riktlinjearbete inrymmer tyvärr inte att man mer nyfiket tittar på dessa så viktiga frågor, vilket jag är rädd kommer leda till en mer antirelationell och ickeindividualiserad vård. Jag hade gärna sett att man tittat på de fynd Rolf Holmqvist mfl gjort i det enorma arbete som lagts ner i den CORE-studie som pågått i Sverige under många år inom primärvård och psykiatrin och att man över hela landet använde sig av gemensamma utvärderings och feedbackinstrument; både under och efter behandling. På så viss skulle vi kunna följa effekten i det vi gör – och i bästa fall fånga upp redan när terapin pågår att det är något som skaver, som hindrar att vårt gemensamma arbete inte blir hjälpsamt. Det kan sannolikt både minska avhopp och sänka risken för en negativ effekt i terapi.

Jag har under flera år följt IAPTS arbete i Storbritannien, kring implementering och utvärdering av evidensbaserad psykologisk behandling, vilket till viss del kan jämföras med våra nationella riktlinjer och statliga vårdsatsningar som ex rehabgarantin. Där har man betydligt mer systematiskt fokuserat på en offentlig implementeringsprocess och utvärdering av KBT, IPT, DIT, Parterapi och counselling inom offentlig vård. För den nyfikne finns en aktuell artikel från NY-Times om IAPTs arbete, dock med fokus på KBT. Satsningen gäller dock även de andra nämnda behandlingsalternativen:

https://www.nytimes.com/2017/07/24/health/england-mental-health-treatment-therapy.html?hp&action=click&pgtype=Homepage&clickSource=story-heading&module=mini-moth&region=top-stories-below&WT.nav=top-stories-below&_r=0

Även om det finns brister även i detta system tänker jag att vi i Sverige har mycket att lära från IAPT vad gäller implementering och fokus på kompetens, bedömning i vilken insats för vem och när, betydelsen av handledning (drift/följsamhet) och utvärdering av behandlingar på ett sätt som blir användbart på gruppnivå.

När jag ändå är i gång och lovordar britterna så vill jag även nämna Nick Midgley http://www.ucl.ac.uk/psychoanalysis/people/nick-midgley och hans arbete kring  bla IMPACT-studien som erbjudit många deprimerade barn och deras familjer behandling och som bidrar till en systematiserad utvärderad vård för barn med psykisk ohälsa.

Debattartikeln i DN pekar på att psykisk ohälsa, utredning, bedömning och behandling av denna är något som behöver tas på lika stort allvar som somatisk ohälsa. Ett tema som är högaktuellt. Under semestern har jag noterat reflektioner kring psykisk ohälsa från många olika håll. Jag lyssnar ofta på Sommar i P1. I Janne Josefssons sommarprat så problematiserade han på ett gripande sätt hur växande psykosociala problem blir en fråga för specialistpsykiatrin för att det sociala skyddsnätet inte längre fångar upp den växande sociala problematiken i samhället. Jag har även sett delningar av olika debattartiklar på FB som ifrågasätter den sk. diagnoshysterin i vårt samhälle av det som skulle kunna inrymmas i normala existentiella utmaningar, personlighetsdrag och ibland en sund reaktion på orealistisk belastning. Det finns något paradoxalt och komplext i tendenserna att vi både tycks värja oss från att sjukförklara lidande (diagnos), att fler och fler utreds och önskar bli utredda för olika diagnoser och det faktum att ohälsotalet ökar. Anders Hansen, en av mina favoritläkare och skribenter som vanligtvis förespråkar fysisk aktivitet som medicin, har skrivit ett läsvärt debattinlägg angående detta; Vad är det för pillersamhälle vi skapat? https://www.svd.se/overlakaren-vad-ar-det-for-pillersamhalle-vi-skapat  Han problematiserar att var nionde svensk medicinerar mot depression. Han menar att sannolikt för många eller i alla fall fel personer diagnostiseras med depression, vilket han även tänker gäller ex ADHD.  ”Minsta lilla avvikelse från ett allt smalare normalspektra och det ska till en diagnos. Vi har börjat betrakta varandra – och oss själva – i termer av psykiatriska diagnoser”. Samtidigt menar han att psykisk ohälsa inte får det utrymme och de resurser de förtjänar. I Sverige tar 1500 personer sitt liv varje år. Det är en var sjätte timme. Året om. Många av dessa har inte haft kontakt med vården.

Samtidigt som för många får antidepressiva sett till hela landet, finns det grupper där för få får det. Depression är nämligen, i likhet med de flesta andra psykiatriska diagnoser, en stort spektra. Allt från mildare depressiva besvär till becksvart mörker. Att för många får depressionsdiagnos betyder inte att depressioner inte existerar och är oerhört handikappande för de som drabbas.

Att möta människor när de kanske mår som sämst och kunna urskilja vad som är en kraftfull övergående krisreaktion hos en annars frisk person, vad som är ett försiktigt sista rop på hjälp innan jag imploderar eller tar mitt liv, vad som bör normaliseras och vad som faktiskt bör doppas ner i ett sjuktillstånd för att det skall tas på stort allvar… Detta är svårt och kräver både kvalificerad utbildning och talang. Det behövs även engagemang, ork och arbetsglädje – och en nyfikenhet att tillsamans med patienten försöka ge sig in i – både ett lidande och ett gemensamt arbete, som vi oavsett behandlingsmanual skapar tillsammans, längs vägen. För mig är det några aspekter av vad som kanske är kompetens –  tror jag….

I alla fall så är det bra att Alexander, Per och Gerhard lyfter denna fråga.

//

Malin Bäck

(Delta gärna i reflektionerna om detta genom att klicka på blogginläggetsrubrik ovan)

Rapport från IARPP:s 14:e konferens i Sydney 25-28/5 2017

Posted on

Rapport från IARPP:s (International Association for Relational Psychoanalysis and Psychotherapy) 14:e konferens i Sydney 25-28/5 2017

Philip Ringstrom illustrerade årets tema ”från ytterkanterna till centrum” med de två kompletterande krafterna: centrifugal (utåt/uppåt) och centripetal (inåt/nedåt) och dessa metaforer genomsyrade hela konferensen. De kan tillämpas på olika nivåer, familjesystemet, organisationer, nationer m.m. Det sistnämnda är höst aktuellt efter det senaste presidentvalet i USA, som starkt har påverkat många av de amerikanska deltagarna. Centralstyrning har varit ett högst aktuellt tema inom psykoanalysen. Den relationella psykologin och IARPP uppstod som en reaktion mot centralstyrning och hierarkier – en decentraliseringsrörelse nedifrån.

 

Vi blev välkomnade till Australien av dess ursprungsbefolkning: aboriginerna, och presenterades del av deras historia och kultur. Koloniseringen innebar att aboriginerna förlorade sitt land, kultur, familjesammanhållning och spirituella anda, vilket fortfarande har stora efterverkningar. Hälften av konferensens innehåll bestod av högaktuella sociokulturella teman om immigration, exil, rasism, etc. För övrigt bjöds det i vanlig ordning på klinisk teori och fallbeskrivningar.

 

Psykoanalysen är en västerländsk skapelse från en annan tidsanda, skapad för en speciell grupp: vit, intellektuell, (övre) medelklassmiljö. Vårt psyke är politiskt, med Andrew Samuels ord. Allt måste därför analyseras och relateras till den aktuella kontexten, menar den relationella psykologin. På konferensen gavs många exempel på hur egna trauman och den egna historien kreativt kan användas i det terapeutiska arbetet.

 

En av fyra workshop leddes av Philip Ringstrom om selfdisclosure – ett mycket diskuterat och analyserat ämne inom den relationella psykologin. Det handlade alltså om hur transparent är om och på vilket sätt terapeuten använder sina personliga erfarenheter.

 

Själv bevistade jag en workshop med Jessica Benjamin, en av grundarna av IARPP, som precis kommit ut med en ny bok Beyond doer and done to – en fördjupning av hennes begrepp från 1999. Begreppet är inspirerat av Hegels herre-slav-idé och handlar om vår stora benägenhet att skapa ojämlika kompletterande roller. Benjamin menade också att hennes andra centrala begrepp det (moraliska) tredje ofta blivit missförstått. Workshopens tema: more than one can live, visade på alternativet till en antingen vi-eller-dom värld. Annorlunda uttryckt gäller det barnets/patientens fråga: går världen att lita på – är kärlek möjligt?

 

Cynthia Chafner berättade om hur det varit som svart kvinna att utbilda sig och arbeta som psykoanalytiker. Lama Khouri från Palestina, Shlomit Yadlin Galol från Israel, Daud Saeed från Pakistan, Lux Ratnamohan från Sri Lanka, Gill Eagle från Sydafrika, m-fl. presenterade olika fallbeskrivningar och forskningsrapporter som visade på den egna kulturella kontextens betydelse. Teoretiskt sett får detta avgörande betydelse för synen och förståelsen av trauman, alienation, självhat, etcetera. Flera frågeställningar gällde hur en pålitlig värld skapas där vänskap och kärlek är möjligt?

 

Ett inslag handlade om en övergripande teoretisk definition av den relationella psykologin. Den relationella psykologin är ingen distinkt skolbildning. Istället talade Hazel Ipp om ”The big tent” – en samling av snarlika perspektiv, som en sångkör med olika röster, ibland mera harmoniska, ibland mera dissonanta. Paulo Pietro Stramba-Badiale jämförde intersubjektiv, relationell och anknytningsteori.

 

Vad vore väl en psykoanalytisk konferens utan sexualitet och begär? Sexuella övergrepp är förstås ett ständigt aktuellt tema med tanke på den stora skada det ställer till, ofta genom flera generationer. En föreläsningsrubrik var ”Tillbakablick på perversion – till minne av Muriel Dimen”, en IARPP-psykolog som skrivit mycket om ämnet och som dog förra året (2016). Hennes relationella, icke-moraliserande definition av perversion var den enkla: ”The sex you don´t like”. Rosario Castano, Eyal Rozmarin och Gerald Webster hade tagit sig an ämnet. Webster berättade om sin terapi med Paul, en katolsk präst som förgripit sig på unga pojkar. Kathleen McPhillips, en forskare som arbetat med övergreppsrehabilitering, hävdade att 7% (drygt 4000) av de katolska prästerna i Australien, stått anklagade för övergrepp. Erik Fagerberg från Malmö, berättade om sitt arbete med en ung traumatiserad kvinna som utsatts för upprepade sexuella övergrepp av sin far. Fallstudien kunde kopplas till flera relationella teoretikers arbeten: Davies & Grawley, Donnel Stern, Philip Bromberg, m.fl.

 

En lättare sida av sexualiteten handlade om erotiserad överföring. Objektrelationsteorin har marginaliserat den vuxna sexualiteten. Enligt den klassiska teorin skulle motöverföringen hållas borta, speciellt den erotiska. Men med den relationella vändningen ses motöverföring som tillhörande den psykoterapeutiska processen. Frågan blir istället hur den skall användas.

George Lianos gjorde en annorlunda dekonstruktion av de psykoanalytiska överförings- och motöverföringsbegreppen. Han förordade ett fenomenologiskt närmandesätt och menade att teoretiska begrepp ibland kan förvirra och skymma sikten. Det är väl inte så märkvärdigt med att starka känslor uppstår i en terapi. Patienterna har i regel aldrig fått till närmelsevis så mycket uppmärksamhet som de för i en terapi. Där får de nya erfarenheter och inte bara höra om alla sina tillkortakommanden. Dessutom hävdade Lianos att sex egentligen alltid visar sig handla om annat än sex: närhet, att bli sedd, omsorg, m.m.

 

Den blivande nya IARPP-presidenten Steven Kuchuck talade om terapeutisk kärlek. Redan Sandor Ferenczi och Harold Searles hade talat om kärlekens läkande kraft. The Beatles sjöng ”All you need is love”. I den klassiska analysen ”botades” patienten via sin överföringskärlek till analytikern. Kuchuck berättade om sin högfungerande långtidsterapipatient som till stor del använde sin terapi som ett slags substitut för utebliven kärlek från fadern. Nu efter tjugo års terapi såg patienten fram mot de kommande tjugo terapiåren! Kuchuck väckte frågor om att gå i terapi för evigt och avigsidorna med att inte avsluta.

 

Konferensens sista föreläsningstema var: ”Åldrandet och dess konsekvenser”. Seniorterapeuterna Barbara & Stuart Pizer och Joyce Slochower talade om detta underteoretiserade ämne. Slochower beklagade sig över att inte längre vara föremål för erotisk överföring från patienten. Varför är det så svårt att sluta arbeta som terapeut? Hur länge skall man fortsätta att arbeta? Vad består drivkrafterna av? Barbara Pizer påminde oss om H S Sullivans självbegrepp. Enligt honom består självet av sådant som vi fått uppskattning för av omgivningen och av personifikationerna: good-me, bad-me och not-me. Pizer tillämpade denna tankegång på den åldrande terapeuten.

 

Resvägen till ”down under” avskräckte nog, så vi var endast tre svenska deltagare. Men nästa år är det bara hälften så långt, till NYC, närmare bestämt på Roosevelt Hotel, den 14–17 juni 2018 med temat: Hope and Dread: (efter en av Stephen Mitchells böcker) Analysts and Patients in an Uncertain World. Den som trodde att psykoanalysen är på utdöende borde nog ta chansen att besöka en IARPP-konferens.

 

 Tomas Wånge

relationell psykolog

http://www.tomaswange.se

 

Workshop med Kristin Osborn: How to compassionately work with emotions

Posted on

Affect Focus Dynamic Therapy:

How to compassionately work with emotions

Workshop med Kristin Osborn

Föreläsningen kommer att innehålla teori och kliniska illustrationer med videoinspelade sessioner

Kristin Osborn är psykoterapeut, handledare och lärare och har specialiserat sig på affektfokuserad terapi i form av (APT). Hon har lärt sig metoden av APT’s grundare Dr Leigh McCullough.och är efter hennes bortgång numera en av APT:s främsta företrädare. I över 15 år har Kristin arbetat med vuxna, tonåringar och familjer i Boston USA. Hon tillhör fakulteten på Harvard Medical School vid Beth Israel Deacones Medical Center och är Director för ”The Psychotherapy Research Program”. Fram till nyligen har Kristin varit President i ”The International Experiental Dynamic Therapy Association (IEDTA). Kristin kom 2015 ut med boken ; Paraverbal Communications in Psychoterapy. Hon har skrivit ett flertal artiklar inom APT.

 

När               Fredag den 22 september 2017   kl. 9.00-16.30

 

Var               Folkets hus, Lokal Asperö, Järntorget, Göteborg

 

Hur               Anmälan(bindande) sker genom inbetalning av avgiften 1450 kr (exklusive moms) på BG 891-5639 senast 2 juni.

För- och eftermiddagkaffe med fruktkorg ingår.  Ange deltagarens namn, adress och tel.nr. Begränsat antal platser

 

För mer information, maila till alingsås@sanktlukas.se eller ring tel.nr. 0322-638197

 

                Välkomna

   S:t Lukas Alingsås-Lerum

Feedbacksystem – ett mer formaliserat sätt att skapa ett relationellt tvåpersonsmöte?

Posted on Updated on

Feedbacksystem – ett mer formaliserat sätt att skapa ett relationellt tvåpersonsmöte?

Diskussionen kring vad som är verksam behandling vid psykisk ohälsa har blossat upp mer än vanligt i samband med att remissversionen av Socialstyrelsens nya riktlinjer mot depression och ångest släpptes i december 2016.

Flera av oss som varit återkommande bloggare här i Relationella rummet har på olika sätt deltagit i den debatten. Det är inte så att det är någon som är kritisk till evidensbaserad forskning eller att man vill erbjuda patienter behandling som fungerar, tvärtom. Vi är dedikerade psykoterapiforskningen på olika sätt och har därför försökt argumentera för att den skall användas och tolkas på ett användbart och tillförlitligt sätt i sitt sammanhang. (För den som om möjligt missat denna debatt, ber jag att få hänvisa till Relationella Rummets grupp på FB, där de flesta inlägg är delade.) Experimentella RCT -studier,( vilka är de som tas fram att granskas i ett riktlinjearbete enligt PICO och GRADE när allt går enligt reglerna), behöver dock kompletteras med både RCT-studier i klinisk miljö med ”riktiga patienter” dvs där man beaktat samsjuklighet mm samt naturalistiska studier och feedbacksystem som utvärderar den vård som i dag erbjuds ute i klinik inom Svensk sjukvård.

Rolf Holmqvist

”Top down, bottom up” 

En av de saker som professor Rolf Holmqvist tagit upp är vikten av att utvärdera den vård som genomförs – oavsett vad den kallas, om den i ett annat sammanhang har bedömts effektiv eller inte osv.
Bland annat i Läkartidningen 170131 debatterade han under rubriken ”Styrning av psykiatrisk vård träffar fel”,  kring vikten av att ur ett patient-perspektiv, systematiskt utvärdera vårdens effektivitet genom skattningsskalor/ feedbacksystem/intervjuer.

http://www.lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2017/01/Styrning-av-psykiatrisk-vard-traffar-fel/

Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, är ett nätverk av patient-, brukar- och anhörigorganisationer inom det psykiatriska området. I NSPHs Pod intervjuades Rolf nyligen, 170511,  om samma frågeställningar.  Jag tycker det är en fin, och väl sammanfattande intervju inom ämnet som jag vill uppmuntra alla att lyssna på (klicka på länken nedan).

http://www.nsph.se/podcast/201721-rolf-holmqvist-linkoping/

Så här står det om intervjun med Rolf på podens hemsida: 2017/21 – Rolf Holmqvist, Linköping 

Psykologiprofessor Rolf Holmqvist från Linköpings universitet har väckt uppmärksamhet med sina utspel där han menar att behandlarna inom psykiatrin är för dåliga på att följa upp hur olika behandlingar fungerar. Ofta undersöks hur metoderna fungerar på gruppnivå men det är inte till så stor nytta för den enskilde patienten – särskilt inte om ens behandling inte fungerar så bra. Varför är psykiatrin så orolig för att fråga patienterna om deras upplevelse och låta det vara avgörande för om behandlingarna fungerar eller inte? -Behandlarna har dålig koll på om deras patienter blir bättre eller sämre av behandlingen. Vi behöver nya instrument och flera kanaler för att följa upp hur patienterna mår. Det är som att vi behöver stärka patientens röst, säger Rolf Holmqvist.

När jag läste Scott D Millers bok ”Feedbackinformerad terapi FIT” förra året så tänkte jag flera gånger att detta på ett sätt kan ses som en något teknikaliserad form av relationell terapi.

Med hjälp av instrument som både mäter framgång i måendet, viktiga livsområden samt tillfredsställelsen i det terapeutiska samarbetet har man ett unikt utgångsläge att utforska några av de mer relevanta frågorna; – Vad skall vi ha varandra till och vad vill vi åstadkomma med detta?  I den så kallade Hippokratiska eden, som formulerades för ca 2500 år sedan, formuleras krav på god vård; ”Aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta”. Vad som kan definieras som verksam och god vård bör väl utifrån denna ed anses individuell tänker jag. Är det rimligt att kunna bota eller skall vi se det som en hög power att vi kan lindra i detta unika fallet? Om jag är nöjd med kontakten men skattar allt sämre på livstillfredsställelse och mående – Vad står detta för? Skall vi veklingen fortåtta kontakten? Listan kan göras lång av olika varianter att tänka och oavsett hur det ser ut är det ett konkret observerbart material att vara nyfikna på ihop, att utforska och förhandla kring. Behandling skall erbjudas för att den är hjälpsam (trösta/lindra/bota). Att patient och behandlare tillsammans avgör vad som är det och att återkommande göra det under resans gång för att justera och optimera resultatet, känns för mig som en samskapande process. Detta borgar sannolikt för en mer effektiv, verksam och patientcentrerad vård, även om det enskilda fallet inte faller under Socialstyrelsens granskande lupp ala PICO/GRADE.

Om du vill veta mer om Scott D Miller finns här länken till hans hemsida och en intervju med honom:

http://www.scottdmiller.com

 

FIT

Om du vill läsa mer om boken:  Feedback-informerad terapi – FIT baseras på erfarenheter och forskning om vad som faktiskt fungerar i terapi. Det finns flera hundra olika former och metoder inom psykoterapifältet men nyare metastudier och resultat­utvärderingar har visat att alliansen mellan terapeut och klient är mer avgörande för ett positivt resultat än valet av terapimetod. FIT har ett mångteoretiskt förhållningssätt till utvärdering och förbättring av kvalitet och effektivitet i förändringsarbete. Metoden går ut på att regelbundet och formaliserat få feedback från klienten om allians och behandlingsresultat. Denna feedback använder terapeuten till att anpassa och modifiera sitt arbetssätt till klientens preferenser och behov. Den öppna dialogen mellan terapeut och klient förbättrar resultaten och risken för tidiga avhopp minskar dramatiskt. FIT följer American Psychological Associations (APA) definition av evidens­baserad praktik. I boken beskrivs samtliga aspekter av FIT; empiriska utgångspunkter, grundläggande och avancerade tillämpningar (inklusive arbete med grupper, par, handledning och implementering). FIT är användarvänligt med enkla mått skapade för att fungera i kliniskt vardags­arbete. Som användare kan du skaffa ett konto på ICCE:s webbsida www.scottdmiller.com/performance-metrics där du kan ladda ner svenska versioner av de skalor och diagram som ingår i metoden.

Värnamo 17-05-14

Malin Bäck