Interpersonell psykoterapi – IPT
IPT – INTERPERSONELL PSYKOTERAPI är en behandlingsmetod skapad för depressioner. Metoden utformades i början av 1970-talet av Gerald Klerman m. fl. för behandling av depressionspatienter i samband med en jämförelsestudie med psykofarmaka. Metoden visade vid första studien lovande resultat och fick därmed redan vid dess tillkomst ett visst empiriskt stöd (Klerman, Weissman, Rounsaville & Chevron, 1984). Under 1980-talet genomfördes en omfattande depressionsstudie, sponsrad av National Institutes of health (NIHM), där IPT visade goda resultat och därmed kunde anses ha empirisk evidens (Elkin et al., 1989). Metoden har i många studier prövats vetenskapligt sedan 1980-talet, framförallt vid förstämningssyndrom men även vid andra psykiatriska, psykosociala och psykokulturella tillstånd. I två metaanalyser om depressionsbehandling konstaterar författarna att IPT är en verksam metod vid förstämningssyndrom (Cuijpers, van Straten, Andersson & van Oppen, 2008; Cuijpers, Geraedts, van Oppen, Andersson, Markowitz, & van Straten, 2011)
IPT-MANUALEN innebär en tidsbegränsad terapi bestående av ca 16 sessioner. Den semistrukturerade manualen är indelad i tre faser; bedömningsfas, behandlingsfas och avslutningsfas. Vid de inledande sessionerna görs en kartläggning av patientens aktuella problematik, utifrån hens interpersonella kontext. Tillsammans formulerar terapeut och patient en interpersonell förklaringsmodell av patientens aktuella problematik och ur detta väljs ett av fyra fokusområden att arbeta vidare med. Fokusområdena är interpersonell konflikt, rollförändring, komplicerad sorg samt interpersonell sårbarhet. Utifrån valt fokusområde gör terapeuten sina interventioner i syfte att skapa en djupare förståelse för anknytningsbehov i pågående relationer, en ökad handlingsberedskap, möjliggörande av förändring men framför allt reducering av depressiva symtom (Lipsitz & Markowitz, 2013; Markowitz & Weissman, 2004; Stuart & Robertson, 2012).
ANPASSNINGAR AV IPT TILL ANDRA TILLSTÅND än depression har undersökts i flera studier. På samma sätt som man vid depressionsbehandling kopplar fokusområden till depressionen, kopplar man vid andra tillstånd patientens interpersonella svårigheter till aktuella symtom. Modifieringar för olika patientgrupper utgår från olika diagnoser, åldersspecifika teman samt problem som uppstår ur kulturspecifika kontext. Ibland formuleras depression som primär problematik och ibland som en effekt av exempelvis psykosocial belastning, eller att få ett sjukdomsbesked. Vid tilläggsdiagnoser på någon av DSM-IVs axlar, oavsett om det rör sig om psykosociala livsomständigheter, somatisk ohälsa, personlighetsstörning eller andra avgränsade kliniska syndrom, tenderar man alltså inom IPT att omformulera den ursprungliga manualen något i strävan att matcha aktuellt mående/aktuella händelser. Att formulera ett s. k. samsjukligt problem vid depression som primärdiagnos och hålla fast vid depressionsmanualen, utan uttalat tillägg, tycks dock ovanligt (Markowitz et al.,2012). IPT är numera inte enbart en behandling som erbjuds vid depression utan är prövad på bl. a. olika ångestsyndrom som social fobi, PTSD och ätstörningar (Markowitz, Lipsitz & Milrod, 2014).
Ur D-uppsatsen ”Depressionsbehandling med IPT vid komorbid ätstörning -en interventionsstudie utan kontrollgrupp”. av Malin Bäck och Cristina von Schéele; – om du vill läsa hela klicka på IPT
Relationella rummet 