Relationella Rummet – en samskapande mötesplats

Relationella Rummet – en samskapande mötesplats…. det var vad vi kallade detta forum när hemsidan startade i augusti 2015. Det var jag, Malin Bäck, professor Rolf Holmqvist vid LiU och på den tiden högstadieeleven och lovande programmeraren Hannes Johansson som knappade på tangenterna. Bloggen kom snabbt igång med en mängd kända och och okända skribenter som skrev om psykologi utifrån relationella aspekter och läskretsen växer hela tiden.

Hemsidan är fortfarande ”ofärdig” men det är nog lite signifikant för både mig, Rolf och det relationella perspektivet… det är liksom under process, inte helt färdigt, fulländat eller så tydligt, men ändå, om än inte som en bal på slottet, så rätt fin, uppskattad och fungerande. Vi jobbar på det.

Relationella Rummet på Facebook

Idén om en mötesplats att diskutera psykoterapi; kring likheter och skillnader mm i olika terapiformer hade börjat långt tidigare, på Facebook.. Jag gick en kurs på LiU kring IPT och BRT, där vi även fick ta del av många andra nydynamiska terapiformer. Innan dess hade jag gått en del kurser i affektfokuserad terapi och jag kom från ett kliniskt sammanhang där teamdiskussionerna inkluderade ett spektra av teori då kollegorna representerades av alltifrån det psykoanalytiska till behavioristiska fältet. När jag så skulle lära mig att vara följsam; adherent en viss metod, för att rustas att vara del i ett forskningsprojekt, så blev jag lite förvirrad. Hur mycket kan man ex. tala om det som händer i terapirummet när man gör IPT eller KBT utan att det anses vara PDT eller BRT? Frågorna var många. Min handledare i IPT, sa att vi inte skulle diskutera andra terapiformer i IPT-handledningen och Min relationella handledare bad mig fråga IPT-handledaren. Jag kände mig lite som ett skilsmässobarn (vilket jag är i och för sig) där man får veta att man inte skall prata om den ena föräldern med den andre. Jag ville ju fundera, förstå mer, var ju så nyfiken – och- rädd att göra fel. En kväll vid datorn skapades så Facebookgruppen Relationella Rummet som har kommit att bli ett välbesökt forum där vi delar aktiklar, tipsar om kurser, tar upp funderingar och ställer frågor i stort och smått. Hemsidan blev ett komplement till dem som inte har FB.

Är du vår nya bloggare?

Då jag noterat att det kommit väldigt många nya följare på sista tiden så ville jag sammanhangsmarkera med detta inlägg kring rummets uppkomst. Vår tanke var att vem som helst är välkommen att bidra med ett blogginlägg på hemsidan. Alla sitter vi på någon fundering som är värd att dela med sig av. Du kan ha läst en bok, sett en film, hört en rödhårig politiker säg något som får en att tänka på Klein eller berörts av något i ditt arbete som väckt funderingar. Allt är av intresse. Så tag chansen och skriv i Relationella Rummet.

Att vara följsam – och med vad…

Ni kanske undrar hur det gick för mig och mina funderingar på följsamhet; vad man fick göra i respektive terapi utan att bli metodotrogen? En känd IPT-teapeut Scott Stuart hjälpte mig lite på vägen. Han påminde mig om att IPT (om vi nu tar den metoden som exempel, vi kan lika väl tala om en annan), är en semistrukturerad behandlingsmanual som ger utrymme för flexibilitet. Den är i och för sig strukturerad med olika faser, fokus och olika strategier men dessa är mer en hjälp för terapeuten att inte drifta utan att lära sig att hålla metoden inom sig i mötet med patienten. Som alla IPT-terapeuter vet, tränas vi i att observera oss i att följa flertalet interventioner för att det skall kallas IPT. Vi tittar på oss på film och lär oss skatta oss utifrån ARRS eller annan observatörsskattning. Men IPT-interventionera kan i praktiken se ganska annorlunda ut, beroende på patient. Scott sa; – ”vi strävar hela tiden att finna en balans mellan att vara följsam till behandlingsmanual och att vara följsam patienten”. Det är i denna dialektik vi skapar terapin tillsammans tänker jag – varje gång. Om om det uppstår en konflikt hur jag skall vara trogen manual eller möta upp patienten, så är mitt val enkelt. Utan du inte jag, inget vi. Vi kan väl alla vår Kirkegard 🙂

Frågan blev aktuell igen i dag i forumet på FB. I samband med att P1 sänder ett program ”På djupet”, som denna gång handlar om IPT, fick jag frågan kring hur jag tänker kring att kringgå manualen i mer komplexa möten som det i radioinslaget. (finns här nedan om ni vill lyssna – gör det!)

Tankar om behovet att kreativt modifiera IPT-manualen för ungdomar eller inom specialistpsykiatrin, togs upp. Jag skulle vilja säga att det kanske handlar om hur man ser på vad det betyder att följa en manual. Att anpassa och modifiera behandling efter den unika individen tänker jag skall ske i all behandling – oavsett patientgrupp eller vårdnivå. Att ha som fokus att utforskande och nyfiket närma sig en förståelse av varför jag mår dåligt, hur det känns att må så här och vad som verkar skava mest; dvs att i terapin göra kopplingar mellan mående och livshändelser (mood-event) kan få komma att se väldigt olika ut. Och det kan i praktiken få ta rätt lång tid – eller bara några samtal. Det är IPT ändå, eller ja , det är det som är IPT; den semistrukturerade köksbordsterapin. I forskningsterapier behöver vi vara mer fyrkantiga dock. Men om våra förutsättningar i verkligheten är så begränsade att vi måste trycka in individen i en snäv, tyvärr även ibland nedbantad, manual, ja då tror jag inte det blir så bra oavsett terapiinriktning. Då är det antingen manualtrohet eller pengar som får prio på bekostnad av individen och möjligheten att få till stånd ett gemensamt förändringsarbete. Jag avslutar med Irvin Yaloms ord; Terapin skall uppfinnas på nytt i varje ny terapi.

Ha en fin dag allihop – och glöm inte att jag väntar på ditt blogginlägg 🙂