Filmrecension: ”Insidan ut” (Inside out) – en relationell terapeuts reflektioner.

För att kommentera och delta i samtal runt detta blogginlägg, dubbelklicka på rubriken så syns diskussionsflödet och kommentarsfält under inlägget.

Jag (Malin) är precis hemkommen från ett biobesök med familjen, efter att ha sett Disney pixars nya film ”Insidan ut” (Inside out). Jag hade redan tidigare hört att filmen i USA används till barn och deras föräldrar för att beskriva känslors betydelse för vårt välbefinnande.

Rent teoretiskt så håller väl kanske inte filmen fullt ut vad gäller hjärnforskning, affektteori eller någon annan teoretisk modell heller för den delen. Det spelar dock ingen roll. Filmen levererar en fin symbolik kring känslors funktion, på ett sätt som de flesta över 8 år kan dra nytta av. Eller som min dotter sa efter filmen; – ”Glädjen kan ju slita ihjäl sig för att få allt bra när man mist något viktigt, utan att det hjälper. För då kanske man faktiskt måste få vara ledsen för att må bra igen”.

Jenny (eller Riley som hon heter i den amerikanske versionen), föds med en knippe olika känslor som samarbetar uppe i hjärnans huvudkontor, med syftet att rikta uppmärksamheten mot sådant som är viktigt. Känslomässigt starka upplevelser skapar minnen som Jenny minns tydligare än andra och de som är övervägande positiva/trygga skapar olika öar tex familjeön, vänskapsön, galenskapsön, hockeyön mm och de utgör tillsammans Jennys personlighet. Känslorna, som i filmen inte är nio utan fem; Glädje, Ilska, Avsky, Rädsla och Vemod gör tillsammans ett bra jobb – till dess att Jennys familj gör en flytt till andra änden av landet, vilket innebär en stor omställning för både henne och föräldrarna. En uppmärksam biobesökare noterar ögonblicket i filmen när ”Vemod” (sadness) hindras av ”Glädje” att styra rodret i samband med att Jenny blir avvisad av sin stressade pappa (1:43min i filklippet ovanför). I stället blir Glädje allt mer intensiv i att hålla Jenny glad för att inte hennes föräldrar skall bli ledsna. De andra känslorna tycker att Vemod börjar bli klåfingrig och förlägger sin tillit till att Glädje, som växlat upp sin aktivitet till maximalt positivt tänkande, skall styra dem ur en otrygg ny livssituation där Jenny saknar sitt gamla liv och där hon oroar sig för att hennes föräldrar inte mår bra. Denna strategi funkar inte så bra och av misstag läggs en tungsinthet över både Jennys minnen, upplevelse av sig själv och det som pågår runt henne. Glädje och Vemod tvingas lämna hjärnkontoret och när känslorna Rädsla, Ilska och Avsky skall vikariera i att kommunicera Jennys behov som rör intresse, närhet och gemenskap i mötet med andra, så blir det stort utrymme för missförstånd, besvikelser och successivt så slocknar den ena ön efter den andra som representerar Jennys personlighet. (Filmklippet ovan, som i sig är sevärt, visar på just detta ca 5 minuter (5:40) in i klippet; det antimentaliserande i när hämmande affekter och försvar skall kommunicera anknytningsbehov. Som IPT-terapeut får man en impuls att göra en kommunikationsanalys med de inblandade…)

Filmen tydliggör affekternas betydelse för vår personlighet, för vår känsla av ett själv och hur vi därigenom klarar av att relatera till interpersonella anknytningssammanhang. Den iscensätter även den nedsläckning av det inre livet som sker vid en depression och hur otillgänglig individen blir för sig själv och andra. Utifrån ett affektfobiskt perspektiv så kan man säga att filmen visar hur problematiskt det blir när en adaptiv känsla upplevs som hotfull och skall undvikas till varje pris. Det blir efterhand tydligt för de andra att ”Vemod” fyller en nödvändig funktion; att när Jenny tidigare uttryckt ledsenhet så har hon vänt sig till viktiga andra och fått stöd och tröst och därmed kunnat känna sig glad igen – att uttryckt sorg gör oss mindre ensamma. Som interpersonell terapeut så tycker jag att filmen är klockren i att beskriva hur en smärtsam rollförändring kan resultera i en depression, vikten av emotionellt utforskande av relationella livsomständigheter och den läkande, återupplivande kraften i att ta stöd från andra. När Jenny, med vägledning från Vemod, slutligen anförtror sina föräldrar om sin känsla av förlust och saknad så kommer hennes förlösande tårar – och mina! Jag sneglar på de andra i biosalongen. Många håller varandra i handen och flertalet torkar kinderna från tårar. Vilken fin film – #katarsis

Malin Bäck 15-08-28