Ibland är en cigarr inte bara en cigarr – om den symboliska nivån i våra uttryck

För att kommentera och delta i samtal runt detta blogginlägg, dubbelklicka på rubriken så syns diskussionsflödet och kommentarsfält under inlägget.

”Att se människan, i sitt sammanhang” är ledord för mig, sa Gudrun Österling när vi bad henne presentera sig  som en av relationella rummets bloggvärd.

Gudrun som är verksam psykolog, psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi (se mer info under inlägget), reflekterar denna veckan kring vinsterna i att stanna upp på en symbolisk nivå i det terapeutiska arbetet och att som terapeut, med eller utan egenterapi, jobba med sin egen självreflektion.

Ibland är en cigarr inte bara en cigarr – om den symboliska nivån i våra uttryck

I tingen vi väljer, orden vi uttrycker och hur vi hanterar dem finns inte bara en konkret, rationell, avsiktlig nivå, utan även en symbolisk nivå. De får en symbolisk betydelse, alltså tillmäts en särskild mening för såväl avsändare som mottagare utifrån dennes tankar, känslor och reaktioner. En vigselring är inte bara en cirkelformad metallbit, ett pek- och långfinger upp i luften efter målgång är inte bara en motorisk rörelse, en ros som ges på alla hjärtans dag är inte bara en växt som byter ägare.

Det finns fler skäl än du först kan ana till att just du eller den du möter väljer att göra just det som faktiskt sker, just här och just nu. Om du stannar upp och reflekterar en stund över din reaktion, din känsla, ditt val eller handlande, gärna tillsammans med någon, finns förundrande och oväntade upptäckter att göra – det kan vara både fascinerande och spännande. Det är givande och viktigt tycker jag, att på detta sätt komma underfund om egna värderingar, avsikter och känslor. Som person blir man då tydligare i konturerna, självbilden blir klarare och därmed blir självtilliten större, och man når en ökad emotionell stabilitet.

Det psykoterapeutiska arbetet med att utforska den symboliska nivån, medvetandegöra den, kunna bearbeta och acceptera den, kräver öppenhet, lyhördhet och respektfullhet hos behandlaren. De klienter jag arbetar med på det här sättet öppnar sig inom det terapeutiska rummets betryggande ramar och visar fram hudlöst känsliga sidor, som vi här tillsammans kan låta klienten upptäcka, bli bekant med och vänja sig vid. Parallellt låter klienten successivt de egenskaper och sidor som upptäcks/medvetandegörs framträda i vardagslivet utanför terapirummet – en terapiprocess aktiveras, där mognad och utveckling sker.

Ett konkret synsätt på beteenden och ting riskerar att ge en endimensionell, alltför snäv syn på skeenden – ja på självaste personen du har framför dig, där jag ser en fara i att information går förlorad, förbises och blir outnyttjad. Det är synd! Idag har alltför många behandlare inte motivation, förmåga, förståelse, kraft, tid eller tålamod att ta reda på vad det är som rör sig på det ickekonkreta, ickerationella planet. Det är synd. I värsta fall leder det till en upplevelse hos klienten av att känna sig osedd, missförstådd, förminskad, fel och ointressant, istället för tvärtom. Den symboliska nivån är så viktig att uppmärksamma, för den är användbar när vi ska förstå varandra, och oss själva. Den bär på mycket information och är därmed hjälpsam både vid bedömning och behandling.

Det symboliska synsättet och arbetssättet ställer höga krav på terapeutens reflektionsförmåga och självmedvetenhet. I egenterapin finns möjlighet för dessa egenskaper att utvecklas. När nu egenterapin/utbildningsterapin tas bort från psykoterapeutiskt behandlande utbildningar finns en stor risk att nyutbildade behandlare inte kommer att ha förmågan att kunna se och dra nytta av den symboliska nivån i behandlingsarbetet, eftersom möjligheten att utveckla den förmågan inte kommer att ges på det viset längre.

Det är väldigt synd – såväl för dem som i egenskap av behandlare vill kunna hjälpa människor att må bättre, som för dem som mår psykiskt dåligt och vill komma ur det tillståndet.

2016-03-10

Gudrun Österling