Under vecka 15, en Aprilvecka med sol, snö och yviga vindar, genomförde Svenska IPT-föreningen IPTS, två fantastiska kurser i Erica Stiftelsens vackra lokaler i Stockholm. Roslyn Law från Anna Freud Center i London, en av IPT-väldens superstjärnor :), har under många år samarbetat med IPT-föreningen för att hålla i IPT-kurser och bidra till utvecklingen av metoden och dess spridning i Sverige och Norge. Denna gång genomfördes en 3-dagars handledarutbildning för blivande och erfarna IPT-handledare och en 2-dagas fördjupning kring anpassning av IPT kring att jobba med ungdomar (IPT-A) och barn med familjer (IPT-FB).
Tretton IPT-terapeuter från norr till söder deltog från måndag till onsdag vid IPT-föreningens handledarutbildning. Kursen pekade på vikten av en balans mellan att dels vara väldigt skicklig i metoden och att på olika sätt möjliggöra lärande och utveckling hos den handledde. Att göra resan från erfaren IPT-terapeut till att kunna handleda andra – utan att bli konsulterande medterapeut är en utmaning. En hjälpsam modell kring detta är den sjuögda handledningsmodellen av Hawkins & Shoet.
Vi återkom till att det formulär vi i föreningen kallar för ARRS (audio recording rating scale)/observatörsskattning bör användas hela tiden under undervisning och handledning så det blir en naturlig referens för terapeuten att utvärdera i vilken riktning interventionen strävar. ARRS finns översatt till svenska både för IPT och IPT-A och möjlig att ladda ner under medlemssidor/material på http://www.interpersonellpsykoterapi.se . En annan sak som kan tyckas självklar var fokus på ramar. Ofta är dock tiden begränsad i handledning och Roslyn rekommenderar att både handledare och handledd kommer väl förberedda. För att handledningen skall hålla fokus på terapeutens upplevelser och behov av vägledning i val av strategier är det viktigt att formulera en central handledningsfråga. Roslyn föreslår att den handledde skall skicka info om detta i förväg och att det finns en fråga kring varje filmklipp man visar. Kursen innehöll värdefulla övningar på tekniker man kan använda i handledningen. Själv fick jag prova övningen ”act-storming” som innebar att jag fick ca 5 minuter på mig att formulera en fråga kring ett case jag ville ha hjälp i. En utmaning för mig som lätt blir detaljerad att inte prata om caset i sig, utan vad som var mitt dilemma och ge info om var i IPT-terapin vi befann oss. När dilemmat var formulerat, turades de andra om att rollspela terapeut i en tomma-stolen-position, där de talade till patienten utifrån vad de kommit att tänka på när de lyssnat på mig. Det var en väldigt värdefull övning känner jag.
Angående ramar talades om vikten att klargöra tidsutrymme och att göra sig beredd för aktivt lyssnande tillsammans.
Roslyn visade bland annat dessa två filmklipp som åskådliggör skilland mellan ”thinking apart” och ”thinking together”.
Sammanfattningsvis så återkom vi till att vi i Sverige behöver tydliggöra vår egen modell i takt med att vi blir allt fler terapeuter och allt fler handledare. Vi har en framarbetad modell för ackreditering och handledning men den behöver bli tydlig och genomförbar på ett transparant sätt. Roslyn kommer fortsätta vara ett stöd i denna process och vi kommer fortsätta att anlita henne som inspiratör och handledare för handledningsgruppen.
Nästa gång vi anordnar en handledarutbildning för blivande handledare kommer vi emellertid ha gjort en egen utbildning i svenskt format. Vi kommer även jobba vidare med modellen att ha peer-supervision-grupper för terapeuter på nivå C, som under handledning av handledare tränar sig i att handleda varandra.
På torsdagen och fredagen deltog så 12 IPT-terapeuter i fördjupningsdagarna i IPT-A och IPT-FB. Kursen riktade sig till IPT-terapeuter som redan jobbar med IPT men som vill fördjupa sig i skillnaden att jobba med barn och tonåringar/unga vuxna. Samtliga i gruppen hade erfarenhet av att jobba med unga i terapi så dagarna erbjöd värdefulla, fördjupande samtal. Utöver att tala om tonårsmanualen i IPT (IPT-A) så la Roslyn mycket fokus på utmaningen med ”Att vara en normal tonåring”, bland annat ur ett neurolpsykologiskt perspektiv. Hon pekade på skillnaden att vara tonåring under utveckling och att vara tonåring med en depression – hur tonårshjärnan påverkar beslut, relationer, mentalisering osv. De flesta terapier med IPT-A får fokusområdena rollförändring och interpersonell sårbarhet. Roslyn menar att det ju så klart kan vara i sin ordning men att det inte får vara ett resultat av en sammanblandning av sårbarhet och förändring hos tonåringen i dess livsfas.
Nedan följer axplock från det som togs upp under dagarna:
I IPT är det förekommande att närstående bjuds in för psykopedagogik och samarbete vid något enstaka tillfälle. I IPT-A är det obligatoriskt att viktiga närstående deltar minst tre sessioner och i IPT-FB deltar alltid en förälder i behandlingen. Att involvera nätverket i behandlingen för att förbättra möjligheter till kommunikation är enligt mig något som all IPT skulle vinna på.
Roslyn tryckte även på vikten använda psykopedagogik på olika sätt som anhöriga och den unge kan relatera till. Vi gick igenom olika filmer och andra digitala tillgängliga verktyg för att ta hjälp av i detta arbete. Nedan följer ett par exempel:
Ovanstående handlar slutligen om att få fårståelse för vad depression är och att ta depressionsdiagnosen på allvar. I själva behandlingen är också detta av yttersta vikt. Roslyn understryker vikten av symtomgenomgång/skattning varje session och på det sättet man gemensamt kommer fram till vad det är för mående man jobbar med. – HUR vi skapar diagnosen tillsammans om man skall hänvisa till Adolf Meyer och Harry Stuck Sullivan. Hur har depressionen varit sedan vi såg sist? Vilket var ditt värsta och bästa mående? Vilka andra symtom noterade du? Vad pågick under denna tid? Vilka var inblandade?
Roslyn visade på olika pedagogiska modeller för att betrakta symtomen tillsammans.
Vidare talade vi om att särskilja mellan symtom och känslor. Depressiva symtom är en sak som behöver identifieras och att känna känslor är en annan sak. Att upptäcka, uppleva, uthärda och uttrycka är olika steg i att vara i sina känlor; man kan exempelvis känna sig ledsen men se glad ut – och detta påverkar vår interaktion med andra (och oss själva) – Om hur relationsaffekter som utrycks/förmedlas är inkongruenta med mina behov… Ex om jag är väldigt rädd och osäker men spelar tuff – vad förmedlar det till andra? Och vad får jag tillbaka?
I IPT är det viktigt att finna ett språk för känslor som pat och dennes nätverk kan känna igen tillsammans.
Jag har tidigare gjort en bild över hur jag upplever att IPT använder sig av att placera aktuella psykiska symtom i ett interpersonellt kontext och genom att försöka förstå det tillsammans så borrar vi oss ner i anknytningsbehov och relationsaffekter som behöver förstås och kommuniceras. Jag tycker själv att det Roslyn tog upp stämmer med denna modell:
Vidare talade vi om vikten av kommunikationsanalys, valmöjlighetsanalys och rollspel och hur man kan använda olika färdighetsövningar för att stanna kvar i interventionerna så de inte bara hjälper oss att stanna upp i något viktigt utan också leda det till en plan för handling. Mycket av det som togs upp är hämtat från Roslyns egen bok ”Defeating teenage depression – getting there together” och Jami Youngs bok ”Preventing adolecent depression – IPT-AST”.
Även om fokusområdena är viktiga även i IPT-A så menar Roslyn att de generella strategierna tenderar komma mer i blickfånget, såsom kommunikationsanalys, rollspel och färdighetsträning ex. besluts/valmöjlighetsanalys. Även initialfasen beskrivs som lite mer ”direkt” på så vis att inventering av pågående relationer påbörjas betydligt tidigare. Symtomen på den aktuella depressionen och annan samsjuklighet är givetvis det som har huvudfokus men innan man gör en mer ingående tidslinje/skapar ett narrativ för pågående och tidigare mående, så behöver vi så snart det går att kliva in i det relationella sammanhanget så depressionsarbetet inte blir mellan terapeut och patient utan omgående kan börja länkas till vad och vilka i livet som kan länkas till ett stödjande team eller i vilka relationer symtomen triggas.
Min reflektion är att IPT är en semistrukturerad behandling och skall utövas på ett ”multitaskande” sätt utifrån vad som blir terapeutiskt för patienten. För en del personer är måendet/depressionen stumt, känslolöst och obegripligt och inte ens självklart kopplat till relationer. För andra är relationshändelserna påtagligt kopplade till måendet på ett övervälmande sätt och det är då självklart att gå in i det för att utforska, validera, klarifiera och stabilisera. IPT är ju en ”här och nu”-terapi. Sammanfattningsvis kanske det är patientens intensitet i relationsaffekter som får styra oss om vi jobbar steg för steg utifrån faser och fokus eller om vi mer hamnar i direkta strategier. Skulle man vara rigid i manualen tänker jag att vi kan bli affektundvikande och ej inkännande vad patienten behöver av terapin just nu. Med tonåringar, med patienter med starka känslor/impulser och instabil livssituation blir kanske IPT än mer ”här och nu”.
Styrelsen i IPTS vill framföra ett varmt tack till Erica Stiftelsen som upplät sina lokaler till oss denna vecka. På et naturligt sätt, i en anda med fokus på barn och ungdomar möttes Anna Freud Center och Ericastiftelsen genom Interpersonell psykoterapi och IPT-föreningen. AFC och Erica stiftelsen samarbetar även på andra sätt ex i MBT-C så detta kändes som ett fint triadisk möte.
Janne på Erica reducerade dessutom vår hela tiden pågående ”språkångest” med det oförglömliga och ångestreducerande citatet;- Bad english is the most common language in the world.🙂
Tack!
Malin Bäck, ordförande IPTS
Relationella rummet 
Kommentera