Kroppen håller räkningen

För att kommentera och delta i samtal runt detta blogginlägg, dubbelklicka på rubriken så syns diskussionsflödet och kommentarsfält under inlägget.

Veckans värd för relationella rummet är Per Wallroth. När vi bad honom beskriva sig själv, uppgav han följande; Jag är privatpraktiserande psykolog, psykoterapeut och handledare i Per Wallroth Foto Maria Annas HögupplöstStockholm. Tidigare har jag arbetat med mentaliseringsbaserad terapi (MBT) och har även skrivit ett par böcker om mentalisering och MBT. (En ödmjuk beskrivning om sig själv från en person som betytt väldigt mycket för mentaliseringsperspektivets framväxt i Sverige tänker vi 🙂 ).

Pers första blogginlägg handlar om ett tyvärr alltjämt aktuellt och omdiskuterat tema; – Trauma:

Kroppen håller räkningen

Sommaren ägnade jag, min vana trogen, inte alls åt sol och bad, utan åt en stor hög böcker. Den viktigaste av dem var utan tvekan den holländsk-amerikanske psykiatriprofessorn Bessel van der Kolks tjocka lunta The Body Keeps the Score: Brain, Mind, and Body in the Healing of Trauma (2014). van der Kolk är medicinskt ansvarig vid The Trauma Center i Boston, och han är sedan många år en av världens främsta traumaforskare. I boken sammanfattar han kunskaper och erfarenheter från ett helt yrkesliv, och han diskuterar både vad som händer vid traumatisering och behandling av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Det här blogginlägget skulle följaktligen kunna bli en kilometer långt, men jag ska nöja mig med att peka på tre viktiga punkter. Den första har att göra med bortträngda minnen, den andra med talterapiers begränsningar, den tredje med politik.

The Body Keeps the Score

Pro primo. van der Kolk ägnar två kapitel åt minnet. Han diskuterar dels hur minnet påverkas av trauma, dels den omdebatterade frågan om det som brukar kallas borträngda minnen, det vill säga om det är möjligt att glömma traumatiska händelser för att senare återfå minnet av dem. De här kapitlen känns extra angelägna för en svensk läsekrets, eftersom Dan Josefssons bok om Sture Bergwall/Thomas Quick, Mannen som slutade ljuga (2013), har fått ett sådant genomslag, och många läsare säkert har påverkats av Josefssons ensidiga och bitvis felaktiga redogörelse för forskningen kring traumatiska minnen. Josefsson har förstås rätt i att terapeuter måste vara försiktiga så att de inte tvingar på klienter sina egna teorier och åsikter, även om jag tror att det är ovanligt att terapeuter suggererar sina klienter till att tro att de har begått mord eller varit utsatta för sexuella övergrepp. Han har emellertid fel när han hävdar att forskningen har visat att bortträngda minnen är en myt. Det finns i själva verket, som van der Kolk framhåller, hundratals vetenskapliga publikationer som dokumenterar exempel på hur minnet av trauma har hållits borta från medvetandet i år eller till och med decennier för att sedan återvända. Bortträngda minnen – eller dissocierade minnen, som är en bättre beteckning – har att göra med att kroppen försätts i alarmläge vid traumatisering, vilket gör att hjärnbarken och därmed det medvetna tänkandet kopplas bort. Det som händer registreras inte som en sammanhängande berättelse fäst i tid och rum, utan som osammanhängande fragment av ljud, bilder, känslor och kroppssensationer. Det lagras inte heller i det vanliga självbiografiska minnessystemet. Vi kan därför inte plocka fram minnet på beställning och det blir svårt eller omöjligt att tänka på och tala om.

Pro secundo. Van der Kolk beskriver hur i synnerhet den emotionella delen av hjärnan, det vill säga hjärnstammen och limbiska systemet, påverkas av trauma och hur förändringarna i hjärnan i sin tur påverkar kroppen. Utan behandling kan förändringarna sitta i resten av livet. Det kan kännas som att man inte längre har befälet över sig själv. Man plågas av ångest, nedstämdhet och självhat och är livrädd att bli galen eller helt förlora kontrollen. Man torteras av mardrömmar och flashbacks, påträngande minnesbilder som inte känns som minnen utan som att den traumatiska händelsen upprepas här och nu. Man lider av både hyper- och hypoarousal och är ständigt på helspänn samtidigt som man har svårt att vara närvarande, fokusera på det man gör och känna riktig närhet till andra. För att komma till rätta meBessel van der Kolkd allt detta måste man arbeta med kroppen och den emotionella delen av hjärnan, säger van der Kolk. Mer traditionella talterapier, som främst riktar sig till den rationella, medvetna delen av hjärnan, kan i bästa fall hjälpa en att så att säga förvandla det traumatiska minnet till ett vanligt, självbiografiskt minne, som man kan bearbeta och integrera med sin livshistoria. Det räcker emellertid inte, i synnerhet inte om det handlar om mer omfattande traumatisering. Man måste också häva kroppens alarmläge och normalisera nervsystemets arousalnivå så att man kan känna sig lugn och fokuserad igen, och man måste lära sig att åter känna sig levande och engagerad i sin vardagstillvaro och sina medmänniskor. På The Trauma Center i Boston erbjuder man en hel arsenal av behandlingsmetoder, som kan kombineras utifrån vad den enskilde klienten behöver. van der Kolk talar sig varm för yoga, massage och Pat Ogdens och Peter Levines kroppsbaserade terapiformer. Han använder sig också av EMDR och av en rad för mig mer exotiska behandlingsformer, bland annat neurofeedback, som jag kanske återkommer till i ett senare blogginlägg.

Pro tertio. van der Kolk avslutar boken med en glödande plädering för att samhället ska ta den ackumulerade kunskapen om trauma på allvar och satsa ordentligt på både behandling och prevention. Traumatisering är den allvarligaste hälsorisken i USA, hävdar han. Det är dubbelt så många amerikanska kvinnor som utsätts för våld i hemmet än som drabbas av bröstcancer, och det är dubbelt så många amerikanska barn som dödas av skjutvapen än som dör i cancer. Traumaprevention handlar i hög grad om att skapa drägliga och trygga levnadsförhållanden för alla:

In today’s world your ZIP code [postnummer], even more than your genetic code, determines whether you will lead a safe and healthy life. People’s income, family structure, housing, employment, and educational opportunities affect not only their risk of developing traumatic stress but also their access to help to address it. Poverty, unemployment, inferior schools, social isolation, widespread availability of guns, and substandard housing are all breeding grounds for trauma. Trauma breeds further trauma; hurt people hurt other people.

När jag slår igen The Body Keeps the Score tänker jag att vi ska vara tacksamma att vi fortfarande har en någorlunda fri sjukvård och skola och ett visst socialt skyddsnät i Sverige, trots de senaste årens högerpolitik med omfattande privatiseringar, New Public Management och snabbt växande ekonomisk ojämlikhet.

Per Wallroth

5 thoughts on “Kroppen håller räkningen

Add yours

  1. Det som främst gjorde mig nyfiken i Pers intressanta inlägg är de exempel på dissocierade minnen som van der Kolk skriver har publicerats. Väldigt viktigt i debatten. Men finns där välkontrollerade studier (som kan tänkas övertyga skeptiker) eller är det ”mest bara anekdoter”? Man bör nog gå till biblioteket och kolla …

    Liked by 1 person

  2. Du har säkert mycket bättre koll på vetenskaplig hållbarhet än jag, Rolf, men min bild efter att ha läst den här boken och mycket annat om trauma och dissociation är att van der Kolk har ordentligt på fötterna.

    Liked by 1 person

  3. Jag vet inte hur mycket ni foljer med i vad som hander pa andra sidan atlanten, men i det langa kabblet om borttrangda minnen sa var det framst Betram Karon som argumenterade emot Loftus och andra som menade att borttrangda minnen ”inte finns.” Det stora problemet med Loftus etc argument ar att deras forskning bara visar att det ar MOJLIGT att skapa falska minnen, men deras forskning visar ju inte att borttrangda minnen inte ”finns.” For mig ar det en gata hur Loftus har fatt upprepa sitt eviga mantra att hennes forskning visar att borttrangda minnen ”inte finns” och jag hoppas nagon till slut utmanar hennes bluff i nagon vetenskaplig tidskrift. Karon daremot baserar sin asikt i narratives fran soldater som varit i strid och som beskriver hur minnesbilder fran striderna forsvann och senare plotsligt kom tillbaka, see t ex denna lank: http://www.researchgate.net/publication/232455464_Repressed_memories_and_World_War_II_Lest_we_forget!

    Jag stoter pa en del intressanta fall i mina utredningar av sexforbrytare, dar offren kan totalt ha fortrangt overgreppen fran nar de var barn och sedan som vuxna blir konfronterade av polisen, som manga ar senare hittat filmer eller fotografier som forovaren tagit och offren far da tillbaka minnena nar de far se bevismaterialen. Aven om dessa observationer ocksa ar ”anekdoter” sa ar de ju intressanta da det finns ”riktiga” bevis pa att nagot faktiskt hant som offren inte kunde minnas. Synd att det har fallen inte gar att studera mera systematiskt, da det vore intressant att studera om borttragningen faktiskt havs eller om de skapar nya minnen baserade pa foto eller film bevisen. Det har ar kanske inget nytt for dig Rolf, men just utifall.
    MVH,
    Roger

    Liked by 1 person

  4. Forskning, och välgjord sådan, finns också att söka på närmare håll, nämligen i Nederländerna.
    När Ellert Nijenhuis et al för ett 25-tal år sedan började forska och parallellt bedriva kliniska behandlingar med patienter med dissociativa störningar blev de också mötta med skepsis av psykiatriker som påstod att dessa störningar ej existerade.
    Ellert, Onno van der Hart m fl stod på sig, startade traumakliniker… Idag är det annat ljud i skällan..
    I Sverige kan vi få ta del av dessa kunskaper genom Kris- och Traumacentrums utbildningar med Ellerts kurser i strukturell dissociation.
    En annan källa till kunskapsinhämtning inom detta område är Suzette Boon som ger föreläsnings/workshopsutbildn i Insidan ABs (Anna Gerge) regi, också i Sthlm.
    Så vi har även på hemmaplan.. Vi behöver lära oss mer för att kunna bemöta denna patientgrupp som far så illa inom psykiatrin.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: