Vad är psykodynamisk terapi , en gång till…

För att kommentera och delta i samtal runt detta blogginlägg, dubbelklicka på rubriken så syns diskussionsflödet och kommentarsfält under inlägget.

För några veckor sedan ställde Rolf Sandell oss frågan; ”Vad är det att vara psykodynamisk?”. I blogginlägget uppmuntrades vi att fundera över hur psykodynamiska vi är utifrån 20 kriterierier, hämtade ur en studie av Ablon och Jones (1998). I veckans inlägg bjuder Rolf in oss i fortsatt funderande över vad som är psykodynamiskt. Välkomna till gemensamt funderande.

Rolf Sandell är professor emeritus i klinisk psykologi, psykoanalytiker och är bla engagerad i projekt – POSE vid Lunds universitet, en svensk RCT-studie kring PFPP och KBT vid panikångest. För mer info http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4393576

(Foto: Ulrica Zwenger)

VAD ÄR PSYKODYNAMISK TERAPI – EN GÅNG TILL…

Matthew D Blagys och Mark J Hilsenroth (Distinctive features of short-term psychodynamic interpersonal psychotherapy: A review of the comparative psychotherapy process literature; Clinical Psychology: Science and Practice, 2000, 7, 167-188), sökte i litteraturen efter systematiska empiriska studier av skillnader mellan processer i psykodynamiska terapier (korttids är det ju i allmänhet som gäller) och kognitiva beteendeterapier. För att räknas krävde de att minst två studier från minst två olika forskargrupper skulle ha funnit (ungefär) samma skillnad, dvs att ett inslag, ett fokus, eller en teknik skulle vara signifikant mera vanlig i ett sampel psykodynamiska fall än i ett jämförelsesampel kognitiva beteendeterapier. I stort sett alla studier som redovisas var då ganska aktuella, dvs från 90-talet. De fann sju skillnader:

Att fokusera på affekter och känslouttryck
Att utforska patientens försök att undvika ämnen och engagera sig i aktiviteter som hindrar terapiprocessen
Att identifiera mönster i patientens handlingar, tankar, känslor, erfarenheter, och relationer
Att fokusera på tidiga(re) upplevelser och erfarenheter (vilket B & H påpekar nog har varit mer utmärkande historiskt sett än nuförtiden); jämför här-och-nu-perspektivet. Men skillnad var det.
Att fokusera på patientens erfarenheter/upplevelser av mellanpersonliga relationer
Att fokusera på den terapeutiska relationen
Att fokusera på patientens önskningar, drömmar och fantasier

Man kan kanske förvånas över att inte alla terapeuter, oavsett inriktning, gör åtminstone en del av de här sakerna, men det är då det ”känns bra” att det här faktiskt grundar sig på en noggrann och systematisk översikt av empiriska studier, inte på mer eller mindre lösa intryck.

Den här och en följande studie av motsvarande utmärkande drag i kognitiv beteendeterapi (Blagys M D & Hilsenroth M J. Distinctive activities of cognitive-behavioral therapy: A review of the comparative psychotherapy process research literature; Clinical Psychology Review, 2002, 22, 671–706), blev underlag till en skattningsskala som kommit att få ganska stor användning i psykoterapiprocessforskningen, The Comparative Psychotherapy Process Scale (CPPS). Den finns i två versioner, för patientens skattningar och observatörsskattningar. Om någon är intresserad av skalan är hen välkommen höra av sig till mig. I vilket fall kan kanske uppräkningen ovan ge anledning till litet ”soul-searching” i en själv.

Rolf