Det bortglömda kapitlet i boken om relationer

För att kommentera och delta i samtal runt detta blogginlägg, dubbelklicka på rubriken så syns diskussionsflödet och kommentarsfält under inlägget.

Även om han denna vecka befinner sig på andra sidan jordklotet för att bla. träffa sina syskon, är David Clinton veckans värd för relationella rummet. David är docent vid Karolinska institut och privatpraktiserande psykoterapeut, psykoanalytiker och handledare. Välkommen in i samtalet!

David_ClintonDet bortglömda kapitlet i boken om relationer

Vad tänker vi på när vi hör ordet ”relation”? Kanske föräldrar och barnrelationer, kärleksrelationer eller vänskapsrelationer. Men hur ofta tänker vi på syskonrelationer?

Syskon är det bortglömda kapitlet i boken om relationer.

När vi funderar över livets viktigaste relationer är det lätt att tänka på betydelsen av föräldrar och partners. Vi kanske minns de tidigaste relationerna till mamma och pappa som gav oss en känsla av trygghet och en förmåga att utstå påfrestningar i livet, eller vi kanske tänker på passionen till en partner eller kärleken till våra barn.

Men syskon? Dessa ständigt närvarande men ändå ofta osynliga medlöpare genom livet? De kanske var med från första början, eller kort därefter, eller kanske inte alls och då går vi genom livet med frågor om hur det skulle ha varit om vi hade haft syskon.

Syskonrelationer, när de finns, är bland livets längsta. De är några av våra mest konfliktfyllda och besvärande, men också intima och berikande, relationer. Syskon kan ha stor betydelse för vår identitetsutveckling genom att hjälpa oss att brottas med frågor kring likheter och olikheter. De ger oss en måttstock att jämföra oss själva med och hjälp att tidigt undersöka vem vi är och vad vi kan.

Under barndomsåren går vi i en intensiv och passionerad affektskola tillsammans med våra syskon. Det kan vara en skoningslös skola utan krumelurer eller gulligheter. Där lär vi oss läxor om livets mest obekväma känslor såsom avund, hat, ilska, skuld och skam. Men skolan erbjuder oss även ovärderlig kunskap om beundran, tacksamhet, ödmjukhet och inte minst kärlek. För att inte säga någonting om allt som vi lär om konkurrens och hur denna mänskliga egenskap både kan elda på och släcka lusten till livet.

Syskon följer oss genom livet. Men hur ofta stannar vi upp för att reflektera över betydelsen av dessa relationer?

Inför arbetet med detta inlägg gjorde forskningsnörden i mig en snabb nerdykning i litteraturen om interpersonella relationer och syskonskap. Om du går in på den stora databasen PsychInfo, söker på ”interpersonal relationships” och avgränsar din sökning till böcker och vetenskapliga artiklar som handlar om föräldrar, partners, vänner och syskon hittar du drygt 100.000 referenser. Av dessa handlar 61 % om relationer till föräldrar, 26 % om partnerrelationer, samt 11 % om vänner och jämnåriga. Enbart 2 % av referenser berör syskonskap! Någonstans här ligger säkert en och annan framtida avhandling.

Det är dags att fundera på betydelsen av syskon.

Detta gäller inte minst för oss som arbetar inom det psykoterapeutiska fältet. Syskon glöms ofta bort när ett barn i familjen brottas med psykisk ohälsa. Syskon kan själva ta skada av vad som händer i familjen eller visa sig vara en avgörande kraft för tillfrisknandet. Men psykoterapeuters och forskares intresse för dessa fenomen lyser med sin frånvaro.

En viktig påminnelse av vad syskonskap betyder går på svenska biografer just nu. I Sanna Lenkens långfilmsdebut Min Lilla Syster följer vi ett relationsdrama om de starka konflikterna och motsägelsefulla känslorna som väcks av ätstörningar.

Filmen följer två systrar, Stella (Rebecka Josephson) och hennes storasyster Katja (Amy Deasismont). Katja står på randen till en framgångsrik karriär inom konståkning och avgudas av sin yngre syster. Men Stella upptäcker att hennes idol lider av en allvarlig ätstörning och tvingas av sin syster att hemlighålla detta under allt mer påfrestande villkor.

Min Lilla Syster visar ätstörningars skakande konsekvenser för hela familjen men fångar samtidigt på ett berörande och kärleksfullt sätt betydelsen av syskonskap under en tid av svåra påfrestningar.

Filmen har redan mötts av stort kritikerberöm och har vunnit flera utmärkelser både nationellt och internationell. Som verksam psykoterapeut och forskare inom ätstörningsområdet har jag imponerats av hur filmen gestaltar ätstörningar så pass insiktsfullt och berörande.

Min Lilla Syster påminner oss om betydelsen av syskon i våra liv. Men frågan kvarstår. Varför reflekterar vi så sällan över betydelsen av dessa relationer?

Är syskon en påtvingad biologisk och social olyckshändelse, tillfälliga bekanta under barndomen som blir irrelevanta med åren? Handlar vårt ointresse om dunkla kulturella värderingar eller kärnfamiljens påstådda tynande relevans för vår moderna värld? Har vi en benägenhet att låta vår nyfikenhet lättare fångas av föräldrarnas makt eller kärlekens irrvägar?

Väcker frågan om syskonens betydelse bortglömda och dammiga konflikter kring konkurrens som vi trodde var avklarade för länge sedan?

Vad tror du?

För läs- och filmsugna:

Hindle, D & Sherwin-White, S. (2014). Sibling Matters: A Psychoanalytic, Developmental, and Systemic Approach. London: Karnac.

Ett smakprov från Min Lilla Syster:

Bio: David Clinton är docent vid Karolinska institut och verksam vid Kunskapscentrum för ätstörningar (KÄTS). Han är forskningschef vid Institutt for spiseforstyrrelser (Villa SULT) i Oslo och är styrelseordförande för patient- och anhörigföreningen Frisk & Fri (Riksföreningen mot ätstörningar). David arbetar också som psykoterapeut vid RFSU-kliniken och är privatpraktiserande psykoanalytiker och handledare.

Contact info: David Clinton, Docent i medicinsk psykologi, Leg.psykolog, leg.psykoterapeut, Psykoanalytiker (IPA)

David.Clinton@ki.se

Karolinska institutet, Kunskaps centrum för ätstörningar (KÄTS), Centrum för psykiatriforskning Stockholm (CPF), Norra stationsgatan 69, 7 tr, 113 64 Stockholm, Sweden

One thought on “Det bortglömda kapitlet i boken om relationer

Add yours

  1. Min syskonrelation är den svåraste jag förmodligen någonsin kommer att ha. Jag är lillasyster i en extremt komplicerad relation till min storasyster. Den kantas av både våld, förtryck och enorm avund, och nu när jag går i egenterapi ser jag klarare än någonsin hur mycket den påverkat mig. Alla kärleksrelationer jag påbörjar kantas av hennes och min dysfunktionella relation. Det är vår relation jag har att förhålla mig till, bortsett från den till mina föräldrar. Det är svårt, det här med syskon. De är egentligen en gåva, men när det bara är ett permanent krig är de det värsta som finns. Hur går man vidare från en relation som alltid kommer att följa en åt, oavsett hur dålig den är?
    Jätteintressant tema att ta upp, som det talas för lite om!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: