Vad har feminism med relationell psykologi att göra?

Denna vecka gästas Relationella rummet av Anna-Karin Åkerman, leg.psykolog, leg. psykoterapeut och handledare/lärare i psykoterapi.

Vi känner främst Anna-Karin genom hennes erfarenhet av psykoterapi med barn och ungdomar, bl.a. via RCT-studien LURCAPP  www.lurcapp.se vid Linköpings Universitet.

I detta blogginlägg uppmuntrar hon oss emellertid med ett relationellt språk; att våga ställa oss vid sidan av det vi gör, det vi upplever och det vi är en del av.

Vad har feminism med relationell psykologi att göra?

Relationell psykoterapi har vuxit fram ur delar av den psykoanalytiska traditionen men även genom kulturella förändringar. Den har också påverkats av andra psykoterapiinriktningar som till exempel den interpersonella traditionen och s.k. upplevelsebaserad psykoterapi (Holmqvist, 2007). Anknytningsteori och mentaliseringsbegreppet är viktiga liksom teorier och forskning om affekter, om interaktionen mellan förälder och barn, alliansforskning men också social-konstruktivism är en utgångspunkt.

En av rötterna till relationell psykoterapi som enligt mina erfarenheter ofta kommer i skymundan är feministisk psykoanalys. Ibland när jag har föreläst om relationell psykoterapi och nämner detta som en faktor eller utgångspunkt som spelat roll för det relationella perspektivets framväxt och utveckling, så väcker det frågor och kanske viss förvåning eftersom det kan vara svårare att se kopplingen till ett relationellt perspektiv än exempelvis till samspelsforskning. Kanske beror det också på att ett feministiskt perspektiv också medför en politisk laddning och ett konfliktperspektiv, vilket jag tror att vi psykoterapeuter är ganska ovana vid och är duktiga på att undvika nuförtiden.

Susie Orbach (2004) har beskrivit hur arbetet på The Women´s Therapy Center i London på sjuttio- och åttiotalet påverkade de kvinnliga terapeuterna så att en omformulering av vad motöverföring är blev nödvändig. De kvinnliga terapeuterna mötte sina kvinnliga klienter och deras familjer, och terapeuternas identifikation med klienterna blev stark då de upplevde att de kämpade med samma problem, socialt och psykiskt. Nya insikter och idéer krockade med stora delar av det psykoanalytiska etablissemanget som patologiserade feminism enligt Orbach, och de nya idéerna och insikterna avvisades. Inom den feministiska psykoanalysen blev det däremot nödvändigt att ständigt tänka på betydelsen av terapeutens och klientens kön och genus. Både kontextens betydelse för psykoterapeutiskt arbete och omformuleringen av vad motöverföring är, känner vi väl igen som ingredienser i ett relationellt perspektiv.

En annan mycket betydelsefull teori för relationell psykoterapi är som bekant anknytningsteori. Anknytningsteori har ur ett feministiskt perspektiv kritiserats för att rymma en idealiserad modersbild som innebär orimliga krav men också för att inte se modersrollen i en samhällelig kontext (Buchanan, 2013). Buchanan menar att anknytningsteori alltför okritiskt anammats av socialarbetare, exempelvis vid våld i hemmet. Konsekvensen kan bli att mor-barnrelationen bedöms utan större hänsyn till mikro- och makrokontext. Det kan i värsta fall leda till att redan utsatta mödrar och barn blir än mer försvagade i stället för stärkta, om en anknytningsbedömning blir som ett skuldbeläggande av mödrar och betraktas som en livslång ”dom”.

Nu märker jag att jag ligger svindlande nära att göra dessa mödrar och barn, ofta psykologiskt och socio-ekonomiskt utsatta, till offer och det tror jag är ungefär det sämsta och minst hjälpsamma man kan göra.

Personligen ser jag, i likhet med många andra, anknytningsteori som en grundbult i mitt arbete, men samtidigt kan man inte komma ifrån att det finns ett normativt inslag i anknytningsteorin med sin tydliga kategorisering av anknytningsmönster. En får lust att påminna om att Winnicotts begrepp ”good-enough mothering” delvis föddes ur just en liknande kritik, nämligen att experter la sig i för mycket och visste bättre än föräldrar själva hur en bra förälder ska vara. När psykologi tenderar att blir normativ ska man nog stanna upp och fundera över sina värderingar och vad ens yrkesutövning kan få för konsekvenser för klienter och deras anhöriga. Det lär ju inte heller gynna ett fritt utforskande i det terapeutiska arbetet.

Nu blev väl det här ett väldigt förnumstigt inlägg, men jag tror det är viktigt att både kritiskt och förlåtande betrakta sitt eget arbete liksom sig själv, att både utmana och stödja de klienter en möter i olika sammanhang. Mig har det relationella perspektivet verkligen hjälpt att bli bättre på det.

Referenser:

Buchanan, F. (2013) A critical analysis of the use of attachment theory in cases of domestic violence. Critical Social Work, vol. 14, No 2.

Holmqvist, R. (2007) Relationella perspektiv på psykoterapi. Stockholm: Liber.

Orbach, S. (2004) Beyond the fear of intimacy. Psychoanalytic Dialogues, 14 (3): 397-404.