One pill makes you larger, and one pill makes you small

För att kommentera och delta i samtal runt detta blogginlägg, dubbelklicka på rubriken så syns diskussionsflödet och kommentarsfält under inlägget.

Först ut i år, att skriva i Relationella Rummet är Per Wallroth.Per är privatpraktiserande psykolog, psykoterapeut och handledare i Stockholm.Per Wallroth Foto Maria Annas Högupplöst

Många känner Per genom hans engagemang i mentaliseringsbaserad terapi (MBT) eller som författare till  böcker om mentalisering och MBT. Denna veckan bjuder han dock in oss att diskutera ett annat tema. Utifrån vetenskapsjournalisten Robert Whitakers prisbelönta arbete, problematiserar Per psykofarmakans inflytande och omfattning inom vård av människor med psykisk ohälsa.

 

One pill makes you larger, and one pill makes you small

Många människor ägnar julhelgen åt att dansa kring granen och titta på Kalle Anka. Jag ägnar den åt att läsa böcker, helst deckare och psykologilitteratur. Årets viktigaste julläsning var en psykologibok (i bred bemärkelse) som är lika spännande och omskakande som en bra deckare, nämligen den amerikanska vetenskapsjournalisten Robert Whitakers prisbelönta Anatomy of an Epidemic: Magic Bullets, Psychiatric Drugs, and the Astonishing Rise of Mental Illness in America. Boken publicerades redan 2010, och den gavs ut i svensk översättning 2014 under titeln Pillerparadoxen. Den är emellertid lika aktuell fortfarande, och jag tycker att den borde vara obligatorisk läsning vid alla sjukvårdsutbildningar.

 

Anatomy of an Epidemic handlar om psykofarmaka, och läsaren kanske undrar varför hen ska behöva läsa om mediciner på en hemsida ägnad åt relationer och relationellt inriktad psykoterapi. Svaret är att de här preparaten har blivit så vanliga att alla människor – inte minst psykoterapeuter – bör ha en bild av hur de kan påverka den som använder dem – och den bilden bör inte bara bygga på läkemedelsbolagens marknadsföring.

Anatomy of an Epidemic coverPillerparadoxen omslag

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det mysterium som Robert Whitaker försöker reda ut är det paradoxala faktum att antalet människor med svåra psykiska problem har ökat explosionsartat sedan de första psykiatriska medicinerna lanserades på femtiotalet. Om medicinerna är så effektiva som vi ständigt får höra, borde väl sjukdomarna i stället ha minskat kraftigt? Whitaker kommer fram till att den viktigaste orsaken till dagens epidemi av psykiska sjukdomar är att medicinerna i själva verket gör mer skada än nytta.

 

Detta går ju på tvärs mot alla vedertagna sanningar och kan tyckas alarmistiskt eller rättshaveristiskt, men Whitaker gör noggranna genomgångar av forskningen när det gäller läkemedel för psykos, ångest, depression, bipolaritet och ADHD och visar att medicinerna i många fall har en kortvarig positiv effekt, men att långvarig medicinering ofta förvärrar problemen och i värsta fall gör dem kroniska. Dessutom ger många av preparat mycket svåra fysiska, psykiska och kognitiva biverkningar.

 

Whitaker kartlägger också samspelet mellan läkarkåren och läkemedelsindustrin. När den första psykiatriska medicinen, det antipsykotiska läkemedlet Hibernal, lanserades 1954 betraktades det som en revolution. Psykiatrikerna var entusiastiska och jämförde Hibernal med undermedicinerna penicillin och insulin. Snart kom också läkemedel för ångest och depression, och man tänkte sig att det så småningom skulle gå att bota alla psykiska sjukdomar med psykofarmaka. Efter hand dämpades emellertid entusiasmen. Det blev alltmer uppenbart att de psykiatriska medicinerna hade svåra biverkningar, och den antipsykiatriska rörelsen växte fram. Psykiatrikernas status sjönk. De betraktades som mindre vetenskapliga än andra medicinska specialister, och de kände sig hotade av andra yrkesgrupper, som psykologer och socialarbetare. 1977 inledde den amerikanska psykiatrikerorganisationen APA därför en intensiv kampanj för att ”återmedikalisera psykiatrin”: media och allmänheten skulle övertygas om att psykiska problem beror på biologiska sjukdomar och att dessa botas bäst med läkemedel. På det sättet skulle psykiatrikerna återta makten – det är ju bara läkare som får skriva ut mediciner – och de skulle dessutom återerövra sin vetenskapliga respektabilitet. Kampanjen lyckades över förväntan, bland annat för att den fick stöd av läkemedelsindustrin, som förstås förstod att återmedikaliseringen skulle öka försäljningen av psykofarmaka. Läkemedelsbolagen började överskölja läkarkåren med presenter, varuprover och ”informationsmaterial”, betala psykiatrikernas konferensavgifter och hyra in dem som talare, skribenter och konsulter. De finansierar också merparten av alla läkemedelsstudier, vilket gör att det är mycket svårt att få en rättvisande bild av medicinernas egentliga effekter. Många undersökningar riggas för att medicinerna ska framstå i så positiv dager som möjligt, och det är vanligt att oönskade resultat aldrig publiceras och att allvarliga biverkningar förtigs.

 

Robert Whitaker

Läkarkåren och läkemedelsbolagen hjälptes också åt att lansera teorin att psykiska sjukdomar beror på kemiska obalanser i hjärnan, på att halterna av en eller flera signalsubstanser är för höga eller för låga. Det hade visat sig att antipsykotiska mediciner sänker dopaminhalten i hjärnan och att antidepressiva läkemedel ökar serotoninhalten, och man drog slutsatsen att psykoser beror på överskott av dopamin och depressioner på serotoninbrist. Man försökte ivrigt bevisa detta men lyckades inte, och redan på åttiotalet stod det klart att teorin om kemiska obalanser inte håller. Trots detta lever teorin envist kvar, vilket naturligtvis har att göra med att den passar både läkarkårens och läkemedelsindustrins syften.

Whitaker hävdar att det inte alls är så att de psykiatriska medicinerna rättar till kemiska obalanser utan att de i stället stör signalsystemens funktion. När vi till exempel höjer hjärnans serotoninnivå med antidepressiv medicin, så kompenserar hjärnan detta genom att minska aktiviteten i serotoninsystemet. Efter ett antal veckor räcker kompensationsmekanismerna inte till och då finns det risk att den höga serotoninnivån gör att vi blir maniska. När den antidepressiva medicinen sätts ut sjunker i stället serotoninnivån kraftigt, eftersom serotoninsystemet är förändrat och inte längre fungerar som det ska. Den låga serotoninnivån ger utsättningssymtom, som ofta uppfattas som tecken på att depressionen har kommit tillbaka, vilket kan leda till att medicinen sätts in igen, eventuellt i högre dos än tidigare. Innan de antidepressiva medicinerna lanserades på femtiotalet betraktades depression som en relativt ovanlig sjukdom, som nästan bara drabbade medelålders och äldre personer och som vanligtvis gick tillbaka av sig själv efter några månader eller ett år och sällan återkom. I dag ses depression som en mycket vanlig sjukdom som ofta är närmast kronisk, och var tionde amerikan som är sex år eller äldre tar antidepressiva läkemedel. Den här förändringen beror förstås till en del på att depressionsdiagnosen har vidgats, och det finns säkert många andra bidragande orsaker. Whitaker är emellertid övertygad om att huvudorsaken är att de antidepressiva preparaten – precis som andra typer av psykofarmaka – ökar risken för återfall.

Allt detta är förstås upprörande och skrämmande, men de otäckaste kapitlen i Whitakers bok är ändå de som handlar om medicinering av barn och ungdomar – en medicinering som har skjutit i höjden trots att det nästan inte finns någon forskning alls som stödjer den. Mellan 1987 och 2002 tjugodubblades förskrivningen av centalstimulerande läkemedel till amerikanska barn – nu tar 10 procent av alla tioåriga pojkar ADHD-medicin. Under samma tidsperiod sexdubblades förskrivningen av antidepressiva läkemedel till barn, medan medicineringen för ”juvenil bipolär sjukdom” fyrtiodubblades. Att bipolaritet har blivit så vanligt har sannolikt att göra med att ungefär 10 procent av alla barn och ungdomar som tar ADHD-mediciner blir maniska eller hypomana och diagnostiseras som bipolära och att samma sak gäller mellan 25 och 50 procent av alla barn och ungdomar som tar antidepressiva läkemedel under lång tid. Barn som diagnostiseras som bipolära får ofta en cocktail av olika tunga mediciner och löper stor risk att snart vara helt funktionsodugliga.

 

Låter allt det här för otroligt för att vara sant? Läs Anatomy of an Epidemic och döm själva! Under de senaste åren har det publicerats en mängd artiklar och böcker som varnar för psykofarmaka och ifrågasätter läkemedelsindustrins enorma inflytande, men Robert Whitakers bok är den mest välskrivna och övertygande av dem jag har läst. Innan ni springer till bokhandeln kan n emellertid,  i länken nedan, lyssna till Whitaker själv när han samtalar kring boken med den svenska journalisten Bodil Appelquist vid UR:

www.ur.se/Produkter/184397-En-bok-en-forfattare-Pillerparadoxen

http://embed.ur.se/embed/184397?cid=cnd51y-vsoi5p

(Titeln på det här blogginlägget har egentligen ingenting med innehållet att göra. Den är hämtad från det amerikanska västkustbandet Jefferson Airplanes sextiotalslåt ”White Rabbit”, som alluderar på hallucinogena droger med hjälp av bilder hämtade från Lewis Carrols barnböcker Alice’s Adventures in Wonderland och Through the Looking-Glass. Jag valde titeln för att den är suggestiv och för att jag hade låten i huvudet medan jag skrev inlägget.)

 

Per Wallroth

 

3 thoughts on “One pill makes you larger, and one pill makes you small

Add yours

  1. Boken ”Pillret” av Ingrid Carlberg gavs ut 2008 och ger också en lättbegriplig och skrämmande bakgrund till läkemedelsindustrins framgångar. Också psykoterapins form har påverkats av läkemedelsindustrin.
    Det är viktig läsning för oss som verkar i området. Just ”Pillret” har några år på nacken och det är några år sedan jag läste den, men den är på svenska för den som tycker engelskan är lite motig kanske, och den känns fortfarande relevant.

    Gilla

    1. Jag var nog inte tillräckligt tydlig, men ”Anatomy of an Epidemic” finns faktiskt på svenska under titeln ”Pillerparadoxen: Varför lider fler och fler av psykiska problem när medicinerna bara blir bättre och bättre?” (Karneval förlag, 2014). ”Pillret” är också bra, men som jag minns det är Ingrid Carlberg lite för välvilligt inställd till läkemedelsindustrin även om hon inte alls är okritisk.

      Gilla

      1. Aha. Kan vara jag som fattar lite långsamt också. 😊
        Ska absolut läsa ”Pillerparadoxen”. Låter som en extremt väsentlig bok.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: