Referat från SFRPs diskussionsafton

Tisdagen 29 november anordnade den nya styrelsen för Svenska Föreningen för Relationell Psykoterapi (sfrp) en diskussionsafton om relationell psykoterapi på ABF i Stockholm. Diskussionsteman var: Vad menas med relationell? Var står den relationella psykoterapin idag? Vad betyder relationell för din teori och dig som praktiker? Arrangemanget, som var begränsat till 50 deltagare, blev snabbt fullbokat.

En panel hade inbjudits för att starta diskussionen. Det var Maria Anter som arbetar med Mentaliserings Baserad Terapi (MBT), Malin Bäck tillika redaktör för Relationella Rummet och som arbetar med Interpersonell Psykoterapi (IPT), Ulrica Erhes som arbetar med parterapi Emotion Focused Therapy (EFT), Rolf Holmqvist, professor emeritus, som forskat om Brief Relational Therapy (BRT), Peter Liljegren, som arbetar med Intensive Short-term Dynamic Therapy (ISDP) och Affect Focused Therapy (AFT) samt gestaltpsykologen Ia Mårtenson Astvik. Moderator för diskussionen var Tomas Wånge, som är relationell psykolog och styrelsemedlem i sftp. Tomas Wånge inledde med:

Under de två senaste decennierna har man talat om en relationell vändning (a relational turn) inom psykoterapin. Detta har inneburit ett ökat intresse för relationen mellan terapeut och patient. Fokus på processen har ökat och fokus på innehållet har minskat. Det har också skett en begreppsutveckling från en- till två- och flerpersonspsykologi, företrädelsevis inom den s.k. relationella psykologin.

Den relationella rörelsen uppstod i USA i slutet av 1970-talet, där en av nyckelfigurerna var Stephen Mitchell (1946-2000). Man valde namnet relationell eftersom man ansåg att detta utgjorde en slags minsta gemensamma nämnare för de flesta psykoterapeutiska skolor.

Man startade ett nätverk, öppet för alla, med namnet: IARPP (the International Association for Relational Psychoanalysis and Psychotherapy) och startade ett språkrör: tidskriften Psychoanalytic Dialogues. The International Journal of Relational Perspectives.

Den relationella psykologin är alltså en integrativ disciplin som är mer intresserade av vad som förenar än vad som skiljer olika psykoterapiinriktningar åt. Relationell psykoterapi är relativt ”metodneutral”, dvs. den utgår inte, som de flesta andra terapiformer, från att tillämpa en förutbestämd psykoterapeutisk metod. Istället styrs den psykoterapeutiska processen av det samspel som utvecklar sig mellan klienten och terapeuten där relationen ses som en ömsesidig samarbetsprocess.

Därefter fick de inbjudna paneldeltagarna berätta kortfattat om sitt perspektiv på relationell psykologi.

Efter en paus vidtog en öppen diskussion med panel och publik som varade i en och en halv timme. Det är inte så lätt att sammanfatta denna öppna diskussion. Många intressanta frågor lyftes samtidigt som det inte verkade så lätt att få grepp om vad relationell egentligen innebär. Ofta blir frågeställningarna det viktigaste eftersom psykoterapeutiska processer är emergenta och inte kan utmynna i bestående svar. Självpsykologins ”fader” Heinz Kohut skrev i sin bok Att Bygga Upp Självet att han ägnat hundratals sidor om självpsykologi utan att ha kunnat komma fram till en klar och entydig mening åt begreppet ”själv”. Det ligger i sakens natur att mycket av det som sker i psykoterapeutiska processer inte alltid går att beskrivas i entydig (natur-)vetenskaplig terminologi. Relationell är ett övergripande begrepp som bland annat innebär en strategi för att reflektera över psykoterapeutiska processer – till exempel försöker man ständigt att dekonstruera binära antingen-eller resonemang. Relationell psykoterapi är en fältpsykologi som anser att alla psykologiska fenomen måste förstås i det sociala och/eller relationella kontext det befinner sig i. I diskussionen visade sig detta till exempel i form av de genusfrågor som kom upp.

En annan fråga, som kom upp men inte hann diskuteras, handlade om psykoterapins relation till filosofin, kanske speciellt moralfilosofin. Psykologin och vetenskapen har ju i sin iver att vara objektiv noggrant undvikit alla moralfrågor av olika slag. I en psykoterapi kan ju dessa frågor inte undvikas och många psykoterapeuter känner sig därför villrådiga på områden utanför vetenskap och den egna metoden. Här är kan den relationella psykoterapin kanske vara till hjälp eftersom dess kunskapsbas går utöver den naturvetenskapliga. Idag diskuterar man mycket inom den relationella rörelsen var det psykoterapeutiska rummet börjar eller slutar. Vad innebär det att arbeta som terapeut i dagens politiska och sociala omgivning? Hur påverkas man som terapeut och kan man bara vara neutral när man till exempel träffar klienter som har rasistiska eller antihumanistiska värderingar?

Diskussionsaftonen utgjorde en god startpunkt för vidare arbete med relationell psykoterapi.

Sfrp kommer inom kort (efter visa problem) med en ny hemsida: sfrp.se. Här kommer, förutom förenings- och terapeutinformation, att finnas en ordentlig presentation av den relationella psykoterapin och en utförlig läsanvisning över den relationella kanonen.