Tio dygn av tystnad

ak2

Det är soluppgång i Väversunda, beläget mellan Omberg och sjön Tåkern i Östergötland. Fåglarna kvittrar och flyger som om det vore april och inte november. Jag har just blivit utsläppt från en tio dygn lång kurs i Vipassana meditation.

Vipassana är en urgammal buddhistisk meditationsteknik, men är egentligen inte knuten till någon religion eller sekt. Tekniken lärs ut under mycket strukturerade former och i Europa finns totalt nio center där längre kurser ges. Under kursen måste deltagarna underkasta sig ett antal stränga regler och föreskrifter som syftar till att hjälpa deltagaren att fokusera på sitt arbete, dvs. meditationen, och för det krävs självdisciplin och uthållighet. Sittande meditation är schemalagd 10-11 timmar per dygn.

Vipassana meditation är ett sätt att utveckla sin förmåga till självreflektion och medveten närvaro, förmågor som är centrala för den relationellt inriktade psykoterapeuten, kanske för alla psykoterapeuter. Det som särskilt väckte min egen nyfikenhet var att kursen genomförs genom iakttagande av ädel tystnad (nobel silence). Ädel tystnad innebär ”tystnad i kropp, tal och sinne”. Alla former av kommunikation med andra deltagare är således förbjuden, alltså även genom gester, teckenspråk eller skrivna lappar. All kroppskontakt är förbjuden. Detta för att inte störa andra men det är också en viktig inställning att försöka att inte bli störd.

Vad händer när en ganska stor grupp människor, 40 kvinnor och 40 män, lever tätt inpå varandra men i total tystnad? Eller rättare sagt, utan att tala med varandra och att så långt det är möjligt undvika att kommunicera. Våra vanliga vardagliga sociala sätt att vara med varandra är till stor del ändrade. Att vara helt ensam med sig själv, i sig själv, men ändå leva helt inpå varandra, sida vid sida, och därför sällan vara fysiskt ensam. Att undvika att titta in i varandras ansikte, låta varandra vara i fred. Stundtals upplevde jag mig vara ensam, helt koncentrerad och inriktad på mig själv i min kropp och min naturliga andning, fokuserad på hudens förnimmelser och mitt eget arbete. Jag kunde lika gärna ha varit helt ensam någonstans. Detta tillstånd kunde skifta över till att jag blev hypermedveten om min egen närvaro i en grupp med andra koncentrerade på sitt. Vi brukar ju säga att affekter smittar, att ångest smittar och som många erfarit före mig: ett meditativt tillstånd smittar också, så meditera gärna tillsammans med andra! Det är till stor hjälp.

Stephen Mitchell skriver i boken ”Relationality” (2000):”Among the most difficult features of the human experience is coming to terms with both our relational embeddedness with others (in the interpersonal field) and the embeddedness of others within our own minds (in the internal world)” (s.69) Denna vår livsomständighet gör att vi ofta har mycket mindre kontroll över våra egna affektiva upplevelser än vad som är skönt för oss. Våra känslor och handlingar lever ett “messy life of their own” i utrymmet mellan en själv och andra. Det var som att detta utrymme, själva glappet, stundtals klarnade under kursen. Vid vissa gruppmeditationer var det som om glappet mellan mig och andra blev så påtagligt för att sedan lika tydligt övergå till en sorts stark gemenskap, ett ”vi” som mediterade. Jag upplevde att själva tystnaden spelade en avgörande roll för dessa upplevelser.

Det var inte svårt att vara tyst. (Det som var svårt var smärtan i kroppen och enformigheten.) Det var en vilsam hjälp att slippa relatera och att slippa ta sig in i en grupp och ”bli någon”. Däremot blev det tråkigt! Så påtagligt att både glädje och sorg hör ihop med andra människor. Jag tror aldrig jag har skrattat så lite.

Vipassana är en metod för att göra slut på allt lidande, både lidande och lidelse, genom introspektion. Man menar att man arbetar direkt med det omedvetna. Synen på känslor skiljer sig dock markant från hur man ser på känslor inom psykodynamisk psykologi, grovt uttryckt. Förstås finns många andra beröringspunkter mellan denna filosofi och psykologi.

Några timmar in på det sista dygnet bryts ädel tystnad och vi får börja prata med varandra. Först vet jag inte om rösten ska bära; hur gör man, vad säger man? Några deltagare drar sig först undan medan andra efter bara ett par minuter är inne i intensiva och ganska högljudda samtal. Stämningen blir för de flesta av oss snabbt uppsluppen, glad, lättad.

Vi är en grupp som sitter och pratar, när någon plötsligt berättar att hon under en gruppmeditation fick en fantasi om att det skulle komma in någon utifrån och meja ner oss med automatvapen. Det visar sig att vi alla närvarande har haft samma fantasi, och själv minns jag att jag ryckte till, som när en fantasi blir lite för verklig och en blir rädd. Jag vet inte om det här är en vanligt förekommande fantasi, kanske är det så, men för oss uppstod den i alla fall.

Jag stöter på min cellkamrat som jag delat rum med och vi tittar på varandra, kanske lite blygt. Vi säger ”hej!”, skrattar båda lite osäkert, sedan säger hon: ”Har jag snarkat?”

 

Anna-Karin Åkerman

Leg. psykolog, leg. psykoterapeut, Lärare och handledare i psykoterapi, IPT-handledare (nivå D), Doktorand i klinisk psykologi, IBL, Linköpings universitet

ak

 

 

www.sobhana.dhamma.org

Mitchell, S. (2000) Relationality – From attachment to intersubjectivity. Taylor & Francis Group: New York.

One thought on “Tio dygn av tystnad

Add yours

  1. Det var en mycket fin beskrivning av såväl Vipassana-metoden som den personliga upplevelsen. Jag blev också glad för Stephen Mitchells ord, då han betytt mycket för mig i mitt psykoterapeutiska tänkande. Jag läste Anna-Karins text med stor nyfikenhet eftersom jag själv provat på det hela. För min del var upplevelsen negativ. Andra som jag talat med har upplevt metoden såväl negativ som positiv eller mitt emellan. Det är en tuff metod, speciellt om man inte är van att meditera och stänga av den tjattrande hjärnan till förmån för öppet sinne. Själv har jag mediterat i snart 40 år, är buddhist och har varit på olika buddhistiska retreat. Det är speciellt att meditera tillsammans men det är även speciellt att meditera ensam. Jag tänker mig att alla människor har olika ”livs-metoder” som beroende på medvetenhet kan utvecklas och anpassas. När jag provade Vipassana förstod jag att just den metoden inte kunde synkas med den jag var. Det viktigaste bidraget ur den upplevelsen var att det gav en bekräftelse på mitt synsätt att det är jag som ska upptäcka och anpassa mig till patientens metod snarare än att jag ska föra in patienten i min metod. I det kommande psykoterapeutiska arbetet sker naturligtvis ett intersubjektivt upptäckande av det gemensamma, ”det tredje”. Vipassana tillåter inte en anpassning från mer än ett håll, endera passar man för metoden eller inte. En munk sa till mig i ett samtal om just metoder inom religion och psykologin ”det finns inga metoder” vilket också är en slags sanning ungefär som att i det absoluta finns inget reellt eller som att tomheten innehåller allt. Det är befriande att tänka i dessa buddhistiska banor. I vår (trots allt) reella värld får vi tampas med metoder men förhoppningsvis se dessa som stigar bland ett myller av andra vandringsstråk.
    Peter Jäderbrant privatpraktiserande leg. psykoterapeut, lärare och handledare i psykoterapi. http://www.jaderbrant.se

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: