Relationell psykoterapi från min horisont – som relationell praktiker

För att kommentera och delta i samtal runt detta blogginlägg, dubbelklicka på rubriken så syns diskussionsflödet och kommentarsfält under inlägget.

”Att se människan, i sitt sammanhang” är ledord för mig, säger Gudrun Österling när vi ber henne presentera sig  som Gudrunrelationella rummets kommande bloggvärd.

Gudrun som är verksam psykolog, psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi (se mer info under inlägget), fångar i denna text människan i det terapeutiska sammanhanget på ett fint sätt, tycker vi.

Relationell psykoterapi från min horisont – som relationell praktiker

Att få möjligheten att skriva ett inlägg på den här sidan ser jag som ett fint tillfälle att dela tankar och funderingar som väckts, genom alla upplevelser som mina samtal med klienter givit, under 25 år som leg psykolog och 11 år som leg psykoterapeut med relationellt inriktat arbetssätt.

Tankarna rör sig kring hur vi människor strävar och stretar med att försöka hitta sätt att kunna leva ett så drägligt liv som möjligt. Vidare hur detta oundvikligen inkluderar och förutsätter relationer – längtan efter, avsaknad av, önskan bort från, besvikelse över exempelvis. Förmågan till samspel, kvaliteten på det och omfattningen av det är avgörande skulle jag säga, för hur vi kan omvandla upplevelser till livserfarenhet, och därigenom utvecklas och mogna som människor. Det gäller såväl klienter som terapeuter.

När någon söker sig till terapi finns det en svårighet klienten upplever, och samtidigt ett hopp om att det ska kunna gå att komma tillrätta med. Motivationen, i form av önskan och hopp är drivkraften som gör att man är beredd att träda in i relationen med terapeuten. Vägen fram till vårt första möte – nybesöket – har varit lång och vindande för klienten. Upplevelser, tankar och känslor har successivt lett fram till stegvisa beslut hos klienten att möta terapeuten.

I mötet i terapirummet är det oändligt många olika små signaler och variabler som inverkar på mötet, samtalet och processen som sker. Alla som försöker strukturera, kvantifiera och tydliggöra orsakssamband i denna process gör ett beundransvärt arbete. Det arbete Björn Philips beskriver i förra veckans blogginlägg är ett exempel på detta. Det är skeenden som är komplexa och finstämda, svårfångade och svåra att beskriva många gånger. Samtidigt viktiga att medvetandegöra, hantera och styra för ett gott professionellt resultat.

Som praktiker ser jag mötet och samtalet med klienten som ett ständigt pågående flöde av signaler från oss båda, som vi sänder ut och tar in genom att tolka. Att vara medveten om vad man sänder ut för signaler som behandlare är av stor betydelse för hur kvaliteten på kontakten utvecklas, är min uppfattning. Terapeutens självmedvetenhet och mognad ser jag som avgörande för hur långt klienten kan komma i sin utveckling. För mig har det blivit tydligt att terapeutens mod och förmåga att uthärda ångest och närhet avgör och reglerar klientens utrymme och möjligheter att kunna uttrycka det som rör sig inombords.

Hur terapeuten utvecklar dessa förmågor kan ske på flera sätt, men egenterapins funktion och syfte ser jag som en viktig del i att möjliggöra detta. Därför är det med sorg och förskräckelse jag konstaterar att egenterapin omvandlas till utbildningsterapi, kortas ner från 75 till 50 till 25 timmar och i de senaste bulletinerna bedöms obehövlig. Den här processen befarar jag kommer att leda till sämre rustade terapeuter, och fler klienter som inte får det bemötande de skulle behöva ha, för att komma tillrätta med sina besvär.gemenskap_1

Ges klienten ett utrymme där atmosfären av trygghet är påtaglig i mötet med terapeuten, tror jag att längtan efter att få komma till uttryck många gånger är så stark att utveckling då sker, om terapeuten i det trygga rummet delar klientens upplevelser och kan få klienten att känna sig sedd, förstådd och bekräftad. Att som terapeut finnas där på ett subjektivt, medvetet sätt är, enligt min erfarenhet,   till gagn för klienten på ett kraftfullt, verkningsfullt sätt. Det är för mig ett tilltalande och verksamt gemensamt psykoterapeutiskt arbete, som på det här viset sker mellan terapeuten och klienten.

”Du skulle inte kunna ordna det här utan mig och jag skulle inte kunna ordna det här utan dig, så vi är väldigt viktiga här båda två ”, uttrycker jag det ibland.

Gudrun Österling är Leg psykolog, leg psykoterapeut, handledare och lärare i psykoterapi.
Utbildad vid Uppsala universitet och Linköpings universitet, yrkesverksam sedan 1990 i Östergötland inom BUP, vuxenpsykiatri och ungdomsmottagning med utredning och behandling. Sedan 2007 handledare till personal inom förskola, grundskola samt offentlig och privat vård och behandling. Egen privatmottagning i Linköping sedan 10 år, på deltid. Styrelseledamot i RPC Östergötland sedan ett tiotal år. Arbetar med psykodynamisk teori som grund och relationell inriktning.
Även anknytning, mentalisering och affekter är för mig värdefulla, användbara perspektiv, liksom existensialism, objektrelationsteori och socialpsykologi.
”Att se människan, i sitt sammanhang” är ledord för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: