Känsloreglering och anknytningsmönster

För att kommentera och delta i samtal runt detta blogginlägg, dubbelklicka på rubriken så syns diskussionsflödet och kommentarsfält under inlägget.

Veckans bloggare är Karin Hammarstrand, leg. psykolog och IPT-Handledare. Karin är utbildad vid Göteborgs och Linköpings universitet. Hon delar sin tid mellan kliniskt arbete inom primärvården och att handleda och utbilda i IPT och KBT genom Verksam Psykologi.

Känsloreglering och anknytningsmönster

Jag har länge varit intresserad av känsloreglering i allmänhet och hur känsloreglering tar sig uttryck i de interpersonella relationerna i synnerhet. Det var därför ett självklart tema att belysa när jag fick frågan om att vara värd för bloggen denna vecka.

Anknytningssystemet aktiveras automatiskt vid upplevda inre och yttre hot, och när anknytningssystemet fungerar tillfredställande leder det till ökad känslomässig trygghet för individen. Studier har visat att efter en upprörande händelse minskar negativa tankar och den känslomässiga bearbetningen snabbas på om representationen av ett tryggt anknytningsobjekt aktiveras. Tidigare har det funnits antaganden om att anknytningsmönster är konstanta och väldigt svåra att förändra. Nyare forskning pekar dock på att anknytningsmönster inte är lika rigida som en tidigare har trott utan kan ändras under livets gång men också utifrån kontext och nuvarande relationella erfarenheter.

Utifrån forskningsstudier på anknytningsmönster hos vuxna råder en stor konsensus att anknytning kan beskrivas utifrån två dimensioner – graden av anknytningsångest och graden av anknytningsundvikande. Anknytningsångest kan beskrivas som graden av oro över att inte få den hjälp som en behöver från andra i svåra situationer. Anknytningsundvikande beskrivs som hur säker en person är på att inte få den hjälp och stöd hen behöver av andra när en behöver det. Någon som har lågt på båda dessa dimensioner har en trygg anknytning, medan en person med desorganiserad anknytning upplever hög grad av både anknytningsångest och anknytningsundvikande. Ambivalent anknytning innebär hög grad av anknytningsångest och låg grad av anknytningsundvikande medan en person med undvikande anknytning har det motsatta.

Hur hänger då känsloregleringsförmågan samman med anknytningsmönster? Personer med trygg anknytning har lättare för att hantera smärtsamma relationshändelser. Vid hög grad av anknytningsundvikande är den främsta känsloregleringsstrategin att på olika sätt avaktivera anknytningssystemet och känslor som inte är kongruenta med denna strategi undviks. Känslomässiga reaktioner på avvisande, separation, svek och förluster tenderar därför att undvikas då detta direkt triggar aktivering av anknytningssystemet. Exempel på affekter som ofta undviks är rädsla, ångest, ilska, ledsnad, skuld och skam, som alla är associerade med hot och känslor av sårbarhet. Vid konflikter försvåras förmågan att förlåta av brist på empati. På grund av dessa känsloregleringsstrategier blir det svårt att integrera känslomässiga erfarenheter i egna kognitiva strukturer och att använda sig av sina erfarenheter på ett konstruktivt sätt.

En person med hög grad av anknytningsångest drivs av att få anknytningspersoner att visa mer omsorg och ge mer tillförlitlig stöd. Inre och yttre hot upplevs starkare och den egna sårbarheten och hjälplösheten upplevs också förstärkt. Mindre adaptiva känsloregleringsstrategier hos dessa individer har bl a visat sig vara repetitivt negativt tänkande, självkritik och önsketänkande. Vid konflikter försvåras förmågan att förlåta av just repetitivt negativt tänkande och den känslomässiga bearbetning av ledsnad och ilska tar längre tid. Studier pekar också på kopplingen mellan hög grad av anknytningsångest och komplicerade sorgereaktioner efter dödsfall av nära anhörig. Det finns ingen signifikant koppling till ökad risk för komplicerade sorgereaktioner hos individer med hög grad av anknytningsundvikande. Det är dock oklart om detta hänger samman med känsloregleringsstrategin att avaktivera anknytningssystemet i sig eller att individer med hög grad av anknytningsundvikande har svagare känslomässiga bindningar till nära anhöriga just på grund av sitt anknytningsmönster.

Referenser

Shaver, P. R., Mikulincer, M. (2014) i Gross, J. J. Handbook of emotion regulation. The Guilford Press: Ney York.

Ravitz, P., Maunder, R, Mc Bride, C. (2008). Attachment, Contemporary, Interpersonal Theoary and IPT: An Intergration of Theoretical, Clinical, , and Empirical Perspective. Journal of Contemporary Psychotherapy, 38:11–21.