Denna veckan gästas Relationella rummet av Ann-Carine Nilsson, socionom och leg.psykoterapeut med psykodynamisk inriktning och vidareutbildad i IPT. I egenskap av såväl primärvårdskurator och privatpraktiserande psykoterapeut delar hon funderingar kring svårigheter kring att utöva IPT (interpersonell psykoterapi som en 16 veckors korttidsterapi) inom ramen för rehabgarantin och ”Vårdval psykoterapi”. Ann-Catrine välkomnar andras funderingar och erfarenheter. Om Ni önskar kommentera och delta i diskussionen, dubbelklicka på rubriken, så visas kommentrsfälten längst ner på sidan.
Inledning
Rehabgarantin, ett samarbete mellan Sveriges kommuner och landsting (SKL), med syftet att stödja rehabilitering och återgång till arbete bland personer med måttlig depression och ångest, har fått återkommande kritik från flera olika håll.
I somras skrev Rolf Holmqvist en debattartikel i DN kring avsaknaden av en gemensam utvärdering av denna miljardsatsning i vården, att det svenska sjukvårdsystemet inte stödjer nationella satsningar på ”transparenta, jämförbara utfallsmått”.
På enskilda ställen, kliniker och landsting, både bland offentliga och privata utförare, har man prövat system för systematisk utvärdering av psykologisk behandling. Men för att göra dem jämförbara och skapa referensvärden som kan användas vid nationella jämförelser krävs initiativ från nationella organ, som SKL eller Socialstyrelsen. När man på olika håll i landet provar sina egna system och rentav låter egna mottagningar hitta på egna formulär och mätmetoder, då får vi inte möjlighet att jämföra.
http://www.dn.se/debatt/miljarder-till-rehabgarantin-utan-bevisade-resultat/
I slutet på oktober meddelar Riksrevisionen, efter en utvärdering, att satsningen inte fått ut fler människor ur sjukskrivning, att det kommit att bli ett felaktigt fokus på specifika behandlingsformer i stället för behovet i det enskillda fallet. Enligt Riksrevisionen finns ingen enskild förklaring till varför garantin inte fått önskad effekt, men bristerna är många.
http://www.dn.se/nyheter/miljardsatsning-pa-rehab-missar-malet/
”Det saknas legitimerade psykologer/terapeuter som kan göra kvalificerade bedömningar av patienterna. Det förekommer väntetider på upp till ett år och det görs ingen uppföljning av hur det går för dem som fått vård, säger Margareta Åberg”.
”Att söka behandla alla med enbart en metod är både dumt och i många fall rent skadligt. Människor är olika och det är självfallet behandlingen som skall anpassas till vars och ens specifika problematik, resurser och preferenser – inte tvärt om. Alla kan inte botas med en enda metod, men flera kan – med flera metoder.”
Brottningsmatch med rehabgarantin, diagnostik och manualtrohet
Jag heter Ann-Catrine Nilsson, är socionom och leg. psykoterapeut med lång erfarenhet av förändringsarbete och behandlingsarbete. Dock är min erfarenhet av IPT – interpersonell psykoterapi ganska begränsad. De senaste åren har jag förutom arbete på egen mottagning en anställning inom primärvården i Region Skåne och har brottats med att få IPT att stämma mot förutsättningarna inom Rehabiliteringsgarantin – numera ”Vårdval psykoterapi”.
Det har tagit ganska lång tid innan IPT kom med som ett val inom Vårdvalet och när det väl kom med så omfattade det 6-10 sessioner och numera ligger det tillsammans med KBT kort inom kategorin ”kort psykoterapi 6-13 sessioner”.Utöver detta så finns KBT & PDT lång, 13-15 sessioner. Tilläggas kan att avtalet mellan Regeringen och landstingen är 8-20 sessioner.
Det har gett upphov till olika diskussioner mellan mig och den som är avtalsansvarig samt deras sakkunnige. Region Skåne har till sitt värdval utarbetat patientenkäter som mäter olika parametrar vid inledningen av behandlingen, vid avslut och vid uppföljande session efter 3 månader. Detta utgör sen grund för bl.a. statistik avseende vilken behandlingsmetod som ger bäst resultat.
Eftersom ersättningen skiljer mellan korta behandlingar (10 000:-) och långa behandlingar 1000:-/session samt att IPT 16 sessioner inte ryms inom ramen för den korta behandling som den är knuten till så tror jag att fler än jag registrerat den som lång PDT med resultatet att IPT framstår som en psykoterapeutisk metod som används i 1% av alla behandlingsfall.
Ett alternativ skulle kunna vara att använda den modell som används på Anna Freud center i London, 8 sessioner och en uppföljande session. Det innebär då att jag frångår grundmodellen.
När det sen gäller att bli ackrediterad till B- nivån inom IPT (nationella och internationella akrediteringsregler, för mer info se http://www.interpersonellpsykoterapi.se ), så har jag haft en del funderingar; dels kring varför det är så viktigt i Sverige att använda endast Weissman och Markowitz modell, när jag som klinker står närmare Scott Stuarts sätt att arbeta.
En annan svårighet med IPT-ackrediteringen är att hitta patienter som kan ges diagnosen egentlig depression med tanke på att i Vårdval psykoterapi inom Region Skåne så är endast 25% av alla patienter som diagnosticerats med depression rena depressioner övriga 75 % har samsjuklighet med andra diagnoser. Av dess 25% är det oklart hur många som är egentliga depressioner. Många som är i kris eller sorg diagnosticeras av läkarna som deprimerade och sätts in på medicin. Hur många procent blir det kvar som motsvarar kraven för ackreditering till nivå B i IPT?
Förutom att ge patienten vad hen behöver så undrar jag, vad skall jag vara mest trogen? Metoden eller den ekonomiska ersättningsmodellen ?
Jag tycker att det skulle vara intressant och höra hur Ni andra löser dessa frågor eller tänker kring dem?
//
Ann-Catrine Nilsson, socionom och leg. psykoterapeut
Relationella rummet 
Kommentera