Rapport & tankar från

IARPP:s 16:e konferens i NYC 14–17/6 2018

Hopp och förtvivlan i en osäker värld var rubriken på IARPP-konferensen i NYC, i skuggan av en global flyktingkris, ökande rasism & utanförskap, förtryck av sexuella minoriteter, växande socioekonomiska & kulturella klyftor, och av en mycket illa sedd Trump-administration. Med några få undantag anknöt samtliga föredrag till någon av dessa teman.

Konferensen inleddes med dokumentärfilmen I Am Not Your Negro (2016) om James Baldwin, den svarta författaren och människorättsaktivisten. Det var en exposé över rasismen från 1950-talet, via Medgar Evans, Malcolm X, Martin Luther King Jr, till den ökande spänningen mellan svarta och vita idag som aktualiserats efter det senaste presidentskiftet i USA. I en annan film 4,1 Miles, benämnd efter avståndet till fastlandet, fick vi följa hur kapten Kyriakos med besättning på ett grekiskt räddningsfartyg från Lesbos plockade upp syriska flyktingar från överlastade gummibåtar i ett sisyfosarbete där människor också drunknade. Det gick inte att hålla tårarna borta.

Judy Davies är en auktoritet på terapi med offer för sexuella övergrepp. Hon berättade några fallvinjetter där patienter gjort panikartade handlingar efter att Trump blivit vald till president. Davis menar att rådande situation i USA kan liknas vid en nation ledd av en förövande fader och man kan fråga sig hur det kom sig att det amerikanska folket valde ”en fader” med förövarmentalitet.

Donnes Stern anknöt till frågorna om sanning och fejkad sanning. Som socialkonstruktionist kritiserade han den rådande objektivistiska kunskapssynen, både inom psykoterapin och i världen utanför. Stern menar att detta leder till en destruktiv kamp om den enda sanningen och därmed vems sanning som är mest objektiv. Sanningen är multiperspektivistisk och måste genereras i en dialog. Stern brukar tala om förgrund-bakgrund mellan olika perspektiv.

Victor Donas berättade om Chris, son till en hög officerare som deltagit i militärkuppen i Chile, som nu gick i terapi hos en terapeut vars morfar var frihetskämpen Victor Jara som torterades dödades där. De båda terapeutiska parterna kämpade hårt med sina respektive bakgrundshistorier, som konstruktivt kunde användas i terapin, efter att ”patienten hade drömt en del av terapeutens historia” och terapeuten delgivit en del av sin bakgrund för patienten. Detta hade naturligtvis varit helt omöjligt med en traditionell psykoterapeutisk standardteknik baserad på en objektivistisk kunskapsteori.

Det fanns två presentationer av svenskar. Erik Fagerberg berättade om sitt arbete med M, en flykting, som flytt från Pinochets Chile, där hon blivit utsatt för tortyr. Patienten beskrev en del av sig själv som katten i Schrodingers paradox – en fråga om liv eller död. Patienten var rädd för att terapeuten inte skulle stå ut med att höra hennes fruktansvärda berättelse. Terapeuten var hjälpt av Winnicotts begrepp staying alive. Relevansen av terapeutens aktiva förmåga till härbergerande diskuterades i förhållande till den relationella psykoterapin.

Den andra var av Malin Fors, som i nuläget arbetar i Norge, och som nyligen gett ut en bok: A Grammar of Power in Psychotherapy. Hon talade bland annat om inbyggda maktstrukturer, moralistisk omnipotens, dubbelmoral och kollapsen av det (moraliska) Tredje. Fors problematiserade det kollektiva hatet mot president Trump och påminde om att USA kränkt mänskliga rättigheter på långt före Trump. Genom att visa upp vår godhet kan vi maskera vår dålighet – såväl på individ som på kollektiv nivå.

I en inbjuden panel diskuterade Anthony Bassden psykoterapeutiska ramen som är helt nödvändig men samtidigt också måste ha en viss flexibilitet. Doris Brothers ochJohn Sletvoldproblematiserade kring det psykoterapeutiska tabut mot att fysiskt röra vid patienten. Det finns tillfällen då det kan vara centralt för patienten att få ”a hand on the shoulder” eller ett varmt, stödjande handslag, utan att man ger sig in på någon regelrätt kroppsterapi, menade man. Joseba Achotegui talade om Ulysses-syndrometett samlingsnamn för ett antal symtom som är överrepresenterade hos immigranter. Han differentierade mellan extrem sorg och patologiskt sörjande.

Det presenterades tre nya relationella böcker. En var Stephen Seligmans nya bok: Relationships in Development: Infancy, Intersubjectivity, and Attachment. Seligman är en mycket kunnig teoretiker som integrerat spädbarnsforskning med klassisk psykoanalys, intersubjektiv-relationell psykoterapi, anknytningsteori, neurologi, m.m. Han diskuterar analogin mellan mor-spädbarns- och terapeut-patient-relationen och jämför föreställningarna om spädbarnet i de olika psykodynamiska teorierna.

En andra presentation gällde Galit Atlas& Lewis Aronsbok: Dramatic Dialogue. Som titeln antyder liknar man psykoterapin vid en dramatisk dialog. I boken ges en utförlig beskrivning av enactment– ett av den relationella psykoterapins centrala begrepp. På 1980-talet började man omvärdera värdet av överföring och motöverföring för den psykoterapeutiska processen.

Enactment är en process som pågår hela tiden och begreppet hjälper oss att hantera utagerande och andra kritiska situationer på mera konstruktiva sätt. Boken är en tänkvärd och innehållsrik klinisk psykoterapibok, samtidigt lättläst med en rad intressanta fallbeskrivningar.

Den tredje var en panel med Lewis Aron, Joyce Slochoweroch Sue Grand som var inbjudna för att försöka definiera och kritisera den relationella psykoterapins fördelar, nackdelar och begränsningar.

Tillsammans har de nyligen publicerat två antologier: De-idealizing Relational Theoryoch Decentering Relational Theory.De flesta psykoanalytiska skolor har startat från en kritik av andra skolor. Så var också upphovet till den relationella rörelsen. Men många skolor har bara fortsatt i denna anda. I böckerna har man försökt att granska och kritisera den relationella psykologin inifrån – vilket är mera ovanligt. Det unika är också att den relationella psykoterapin från början varit en komparativpsykologi, som varit mer intresserad av vad som är gemensamt än vad som skiljer åt.

Man höll också en minnesstund för Jeremy Safransom brutalt mördades i sitt hem i våras. Safran var en av grundarna och en tidigare president för IARPP. Safran var en mycket uppskattad forskare och föreläsare som också besökt oss här Sverige.

Nästa konferens, den sjuttonde, kommer att äga rum i Tel Aviv den 20–23/6, 2019 och har rubriken: Imagining with Eyes Wide Open. På grund av den ökade spänningen mellan israeliter och palestinier är valet av plats nu är betydligt mera ifrågasatt än den sjunde IARPP-konferensen som hölls i Tel Aviv 2009.

Hur skall vi förstå allt hemskt som händer i vår omvärld? Detta utgjorde temat i de fem övergripande plenarierna, med rubriker som: ”När det politiska blir personligt” och ”Vad spelar sanningen för roll?” Frågorna är: Vilket är vårt ansvar? Vad vi skall göra? Alla är berörda, förtvivlade, arga eller frustrerade. Situationen väcker skuld och andra starka känslor och då kommer det upp förslag som är mer eller mindre kloka eller naiva, relevanta eller irrelevanta. Det är förstås behjärtansvärt med goda gärningar som att hjälpa enskilda personer, att ge en slant till en tiggare, sätta in en summa pengar till en hjälpfond, aidssjuka som håller på att dö, osv. Men man måste också försöka skilja på vad man gör som privatperson och på hur man skall förhålla sig i professionen – i psykoterapins teori och praktik. Den svåra frågan handlar huruvida vår profession kan bidra till en förändring – utöver att hjälpa enskilda öden – och i så fall hur.

Vi lever i en tid där den medicinska sjukdomsmodellen för terapi får allt svårare att förklara människors psykiska problem jämfört med förklaringar relaterade till människors övriga levnadsförhållanden. I presentation efter presentation visades hur omvärlden manifesterar sig i terapirummet. Det är inte längre hållbart för psykoterapin att avskärmat gömma sig bakom naturvetenskaplig neutralitet när de huvudsakliga orsakerna till psykisk ohälsa så uppenbart kommer från helt andra håll.

Metod-, teknik- och manualbaserade terapier är skapade för att efterlikna medicinska och naturvetenskapliga modeller. Gemensamt är att dessa är frikopplade från sin omgivande kontext och fokuserar på patientens individualpsykologiska funktionssätt: tankeapparat, affektreglering, m.m. – utan större hänsyn till patientens omvärld och ibland också dennes trauman och historia. Det finns inte heller tillräckligt utrymme för emergens i den terapeutiska processen och för individens subjektiva erfarenheter och meningsskapande. Detta är frågor som sysselsatt den relationella rörelsen redan från start och lett till en utveckling av den tidigare psykoterapeutiska intrapsykiska begreppsapparaten från en- till flerpersonspsykologi.

Vår styrka som psykoterapeuter är kanske främst vår reflektionskompetens. I den relationella psykologin är den ständiga dekonstruktionen av binärt antingen-eller tänkande och en multiperspektivistisk syn på sanningen centralt. Detta kan vara av stort värde i en värld av ökad splittring. Samtidigt finns det i nuläget inga färdiga strategier för en mera realitetsanpassad psykoterapi. Den kunskapsteoretiska basen för psykoterapin måste vidgas. Det krävs nya teoretiska innovationer – begreppsmässigt och kliniskt. Det bästa terapeutiska alternativet är ett icke i förvägmetodfixerat terapeutiskt förhållningssätt. Den relationella psykoterapin är väl det förhållningssätt som närmast kan sägas leva upp till detta.

För att återvända till rubriken Hopp och förtvivlan i en osäker värld måste vi vara hoppfulla och försöka behålla vår förmåga att tänka i denna svåra rådande omvärldssituation och inte kollapsa i förtvivlan, hopplöshet eller dödsdriftsteori. Jag väljer att försöka tänka gott om människan. Min utgångspunkt är att människor gör dåliga saker (inklusive röstar på fel politiker) när de känner sig hotade och otrygga. Min förhoppning är att vi som psykoterapeuter på kan bidra till att människor skall kunna känna sig mera trygga.