Nedan följer en fin reseskildring och konferenssamanfattning av Niclas Kullgard. Vill du kommentera och diskutera inlägget, vänligen klicka på rubriken så finner du kommentarsfältet längst ner.
IPT och mentalisering med Roslyn Law och Peter Fonagy.
Jag och elva andra intresserade terapeuter från olika delar av världen samlades för workshopen ”Mentalization skills in IPT” på Anna Freud center i London. Själva miljön med det gamla tegelhuset i en fantastisk trädgård och Freuds bostadlängre upp på gatan ger mig känslan av vara med i ett sammanhang där nyfikenhet och gemensamt intresse för mänskligt samspelande och psykoterapi har funnits länge. Det gjorde mig på gott humör, trots resan och strulet med att få in en kort resa i vardagen. Vi lyssnade och rollspeladetillsammans med superstjärnan i IPT Roslyn Law och i mentalisering Peter Fonagy. Dagen inleddes av Fonagy med tre timmar om mentalisering, socialt lärande och hur vi kan tänka om det i IPT. En av huvudpunkterna var att vi behöver sträva efter att klienten känner sig empatiskt förstådd av oss som terapeuter. Så att vi utifrån den grunden kan gå vidare med förändringsarbete i fokusområden och interventioner som vi försöker använda, exempelvis rollspel ellerkommunikationsanalys. Fonagy beskrev även att få till en rörelse från de olika icke-mentaliserande tillstånden såsom ”låtsas-läge” till ökad mentalisering. Något som jag tyckte var extra hjälpsamt när vi ska konkretisera ökad mentalisering i IPT är i vilken grad patienten fastnar i icke–mentalisering med för mycket fokus på sig ”själv eller andra”, ”affekter eller kognitioner” och ”implicit eller explicit” under sessionerna och hur vi kan bryta det.
Roslyn tog mentaliserande vidare till IPT och hur vi kan öka patientens vilja till socialt lärande. I inledningsfasen kan exempelvis närhetscirkel fokuseras på hur olika personer bidrar till att patienter ökar sin mentalisering. Vidare menade Roslyn att vi behöver arbeta mer fokuserat med att empatisera med våra patienter, då vi ofta hamnar i att alltför snabbt försöka förändra eller att visa patienter att ”livet inte är så dumt trots allt”, vilket sannolikt gör att patienter inte känner sig känslömässigt förstådda. Den första halvan av våra terapier behöver handla om att skapa en stabil känslomässig grund så att vi under den andra halvan av terapin kan öka interventioner som siktar mot förändring. Båda två lyfte fram vikten av att skapa och återskapa förtroende hos patienten genom att nyfiket lyssna bekräftande och på så sätt visa att vi känslomässigt ”är med” patienten dvs det som brukar kallas för ”epistemic trust”. Ett rollspel som var väldigt åskådliggörande var att vi medvetet gjorde klarifieringar där vi medvetet tolkade patienten känslomässigt lite ”fel”. Det gick otroligt fort att som patient backa undan och misstro terapeuten när känslan av att inte vara känslomässigt förstådd infann sig.
Det var sammanfattningsvis väldigt kul att vara med och mentalisera med andra IPT-intresserade. Jag tycker att mentaliseringstänket definitivt berikar IPT. Med utgångspunkt från workshopen så tror jag heller inte att vi behöver vara så oroliga för att IPT blir något kvalitativt annat om vi använder mentaliseringsteorier för att hjälpa oss med det vi försöker åstadkomma dvs att hjälpa våra patienter.
//
Niclas Kullgard
Relationella rummet 
Kommentera